för att begära hans dotters hand, skall han finna att i förmögenhet och samhällsställnin2 är jag åtminstone hans jemlike. Jag sårar er vil ej genom att säga så mycket? afbröt han, ty hon sträfvade att lösgöra sina händer. — Nej, han sårade henne ej: långt derifrån; men hon var verkligen mycket upprörd. Här stod han — denne äfventyrare som hvar och en kallade honom — och gjorde henne ett giftermålsanbud, och hon var endast alltför medveten om att hon älskade honom, hvad han iän måtte vara. i — Till dess skall ni ju ha förtroende till mig? hviIskade han i en ton af djupaste ömhet. I Hon svarade endast med blicken, men det var nog. Frestelsen för honom att luta fram sitt hufvud och kyssa hennes rodnande ansigte var stor nog; men William Lydsney var en man med ära, i trots af allt hvad man sade om honom, och han motstod denna frestelse. — Gud våälsigne er Maria! Molnet skall snart passera förbi. . Tjensteflickan som väntade vid dörren och som ej underrättat miss Bordillion om samtalet mellan miss Lester och mr Lydncy. hvilket hon naturligtvis borde ha gjort, framsade en ursäkt till mr Lydney då han passerade förbi. — Jag var verkligen nödsakad att göra som jag gjorde, sade hon och syntes färdig att gråta. — Naturligtvis var ni det; det var ej ert fel, svarade han vänligt och släppte några silfvermynt i hennes hand. Hvem är det? — Denna fråga hade afseende på en främling som pas