Angl. Gustaf Wasa, kapt. Cronsell, har, enligt igår hit ingånget telegram, i lördags passerat Havre på väg till Rouen. Den konsert, som i afton, med benäget biträde, under dir. Jos. Csapeks ledning af Göta artilleri-regementes musikkår gifves till förmån för de brandskadade i Haga och hvars lockande program återfinnes i dagens annonsafdelning, torde neppeligen behöfva påpekas, för att af den menniskooch musikälskande allmänheten ihågkommas. Offentliga föreläsningarne. Docenten L. Dietrichsone första föreläsning i Lördags afton var mycket talrikt besökt, utan tvifvol en följd af det anseende såsom populär föreläsare, hvilket hr Dietrichson vid sina föregående föreläsningar härstädes vetat förvärfva sig. Tal. började sitt föredrag med den anmärkning, att det ämne han valt kunde sägas ligga långt ifrån oss och vår tid. Men det har visat sig att man ännu och ötverallt, för att dricka lif och helsa i det skönas åskådande måste gå tillbaka till Grekland. Njutningen af det sköna är icke blott en gåfva, det är äfven ett resultat. Efter arbetet drages man till det skönas verld. Det är till antiken vi stå i den största skulden för de gåfvor at skönhet vi undfått. Antiken har dock under olika tidehvarf blifvit upptattad på olika sätt. Det är först genom Winckelmann och Lessing som den blifvit uppfattad i dess renhet. Greklands rikedom på skönhet är, om man rätt ser efter, hemtad från naturen. Landets beskaffenhet, dess egenskap att utgöra en förmedlande länk mellan orienten och occidenten, dess rikedom, som gjorde att man kunde älska konsten för dess egen skuld, dess olika dialekter, som gjorde språket böjligt och perfektibelt, allt detta underlättade konstens uppblomstring. Vid ett närmare betraktande af sjelfva det grekiska folket finner man först såsom en egenhet den s. k. grekiska profilen, hvilken dock egentligen utgjorde en ioniernas tillhörighet. Dess hufvuddrag består som bekant deri, att en rak linie förenar pannan med näsan och den undre delen af ansigtet — intelligensens säte med de animaliska drifternas. Dertill kom en utomordentligt vacker hufvudform, lockigt, rikt hår, ögats fuktiga glans och en smärt reslig växt. Dessa drag återfinnas sällan hos våra dagars greker, utom i några delar at Thessalien, der den grekiska typen i all dess renhet ännu lärer återfinnas. Till grekernas klädedrägt bör man ej sluta af statyerna. De voro ej så fullständiga sansculotter som en och annan nu för tiden tror. Deras skönhetssinne visade sig ätven i det sätt hvarpå de buro kläderna och det mer eller mindre smakfulla häri utgjorde beviset på den atheniensiska mannens eller qvinnans goda uppfostran. Den klassiska klädedrägten var ej liksom t. ex. nutidens krinoliner beräknad att dölja formerna, utan tvärtom att framhålla allt det sköna i hållning och starkt utvecklade former, som utmärkte det fria grekiska folket. Hela den antika utvecklingsprocessen gick ut på att menniskoanden sökte göra sig sjelf klar i naturformen. Derpå berodde den utomordentliga betydelse man skänkte åt gymnastiken. Men allt skulle hos grekerna vara harmoniskt: kroppen fick icke heller utbilda sig på andens bekostnad. Sophrosyne — begränsningen — ansågs lika vigtig som formen sjelf. Då man finner att grekerna så uteslutande egnade sig åt det skönas tjenst, frågar man sig när arbetade de — arbetade i det dagliga, nödvändiga arbetet. Allt detta arbete utfördes af slafvarne. Aristoteles försvarade detta dermed, att slafvarne voro af främmande nationer och att de borde skatta sig lyckliga att få arbeta åt grekerna, liksom dessa skulle göra att, ifall gudarne nedstege på jorden, få arbeta åt dem. A mnw— — —