Hvad mr Blair undrade blef aldrig uttaladt ene for honom sjelf. XXIX. Inbrottet. Lord Danes londonbankir förlängde sitt besök och gjorde sig helt populär. Det fanns knappt ett enda ställe som han ej besökte, ej ens Granny Beans gästfria boning, der han visste tillvinna sig denna gamla hexas tillgifvenhet genom att gifva henne present af tobak. Mr Blair blef förtrolig med Ravensbird och hans hustru bland andra. Sailors Rest var ett passande hviloställe på vägen till och från slottet, och Mr Blair fann behag i en viss fransysk likör som fanns der och tittade dagligen in för att få ett litet glas deraf. Ibland samtalade han med Ravensbird medan han drack det, ibland med dennes hustru, men han var mycket nyfiken rörande deras gäst, unga Lydney. Men med all mr Blairs slughet kunde han ej leta ut någonting som var af nytta för honom, hvarken för eller emot den unge mannen. Mylord Dane hade önskat att Lydney skulle köras på porten, sade Ravensbird en dag i förtroende; men han insåg ej huru han skulle kunna göra det: så länge amerikanaren betalade för sig och uppförde sig väl hade han ej skäl att göra sig af med en kund som han hade förtjenst på. Ej en dag, knappt en timma passerade utan att mr Lydney infann sig på lagkarlen Apperlys byrå och frågade