Göteborgsposten – 2 mars 1867, sida 2

N:o 31 Skolgatan egdes af mälaremästaren J. S. Dahlberg. Tomten var debyggd med ett hus innehållande 7 rum och 5 kök åt gatan och försåkradt för 9,300 rdr i städernas allm. bolag samt ett hus åt gården innehållande 12 rum och 12 kök, försäkradt i Skandia för 6,000 rår. Åtskilliga mycket behöfvande personer bodde der. Båtkarlen C. G. Pihlström egde huset n:o 32 Skolgatan. Gårdsbyggnaden brann ned, det öfriga skar! dades. Gårdsbyggnaden var försäkrad i städernas allm. bol. för 4,000 rår. — Flera hjelpbehöfvande personer bodde hos honom. Fiskmånglaren A. J. Jonsson hade sitt hus vid Pilgatan n:o 46!,. Huset låg inåt gården; det åt gatan, hvilket i motsats till det förra icke nedbrann, egdes af inspektoren O. Msttssen. Jonssons hus var sorskkradt för 4,000 rdr i städernas allm. bolag. Det bestod af 8 rum och 4 kök. Alla byresgästerna i detta hus äro hjelpbehöfvande. Huset n:o 46 vid Husargatan eges af enkan Sofia Nilsson. Det åt gatan belägna huset liksom det ena af de tvenne som voro belägna på gården skadades ej. Det andra åt gården belägna nedbrann deremot alldeles. Det var försäkradt för 8,200 rdr i städernas allm. bolag. I detsamma bodde flera familjer som nu aro mycket hjelpbehöfvande. Vedbodarne å gärden; försäkrade till 1.000 rdr, nedbrunno äfven. Hela egendomen var försäkrad till 28,500 rår. Arbetskarlen Elias Jönsson egde huset n:o 47 Litt. a. Gårdsbyggnaden, bestående af 4 rum och 2 kök uppbrann. Äbyggnaderna voro i städernas allm. bolag försäkrade för 9,500 rdr. Hyresgästerna i det nedbrunna buset äro hjelpbeböfvande. Skräddaren J. F. Husberg egde tomten n:o 47 Litt. B. Det mesta af gåärdsbyggnaden, som innehöll 8 rum och 7 kök, nedbrände. Den var försäkrad i städernas bolag för 3,500 rdr. ÅAbyggnaderoa till sammans voro försäkrade för 6,150 rdr. Der bodde 6 hushåll som blefvo husvilla. En del af hvad de egde blef visserligen bergadt, men mycket förkom. Åtskilliga af dem äro mycket behöfvande. Härmed var undersökningen angående husegarnes förluster slut. Husegarne uppmanades samtliga hvar för sig af polismästaren att igår på e. m. infinna sig hos stadsmäkl. D. Leffler för att uppgifva de personer bland deras hyresgäster hvilka äro i största behof af understöd från den komit som bildat sig för de; olyckligas bispringande under de första och svåraste ögonblicken af deras nöd. De personer, som bott i den gårdsdyggnad i enkan Nilssons tomt till hvilken elden från vedbodarne, der den först utbrutit, nästan genast fortplantade sig, blefvo derefter en i sender inkallade. Först inropades anickarearbetaren J. F. Olsson. Dennes uppgifter voro följande: Han bade hyrt en lägenhet i enkan Nilssons gärdsbyggnad. Denna lägenhet räddades dock. Till lägenheten hörde äfven en vind, å hvilken han hade förvaradt sitt lager af trävirke, hvarförutom hans verktyg som han ej direkte behöfde för sin nuvarande fabrikation af likkistor der funnos. På sina tillhörigheter i den Nilssonska gården hade han eu försäkring belöpande sig till 900 rdr. Detta var ej mycket, emedan han köpt trävirke för hela sitt årsbehof. Han bade varit på verkstaden hela dagen före eldsvådan, och derunder äfven besökt sin vind (hvarest enligt andra personers intyg elden först bröt ut). Kl. 7 på aftonen, eller så omkring, lemnade han verkstaden, efter att der på en kammare ha lemnat qvar såväl portoyckeln till gården som nyckeln till den omtalade vinden. Han hade då i sällskap en karl vid namn Dahlhjelm, hvilken var målare och arbetade på hans verkstad. Med denne gick han i sällskap Husargatan nedåt till Östergatan, på hvilken Dahlhjelm som bodde der vek af, medan han sjelf gick ned till Allen. Ehuru han hade sin bostad i Ahlbostaden, gick han icke hem, emedan i bans hem brukade vara kallt och han icke trifdes der. I stället begaf han sig ut till Masthuggsbergen, der ban, i närheten af den optiska telegrafen, har en gilt syster, madam Hansson, boende. Hos henne och hennes man, handl. Hansson, bor en skomakare. och denne ville han specielt denna afton råka, dels för att få sina stöflor lagade, dels för att med honom öfverenskomma om att få ett par andra stöflor öfverskodda. Skomakarne i Haga äro nemligen sä dyra. Nar han omkr. kl. 8 e. m. kom sram satte skomakaren sig genast till verket med lagaingen. Sjelf påtog Olsson ett par tofflor, språkade med sin svåger och lade sig derefter i samma rum som systern och svågern. När man arbetat hela dagen är man trött, och då man ingenting ondt anar är det lätt att somna. Också insomnade O. snart så tungt, att han icke vaknade då larmskotten gingo. Han väcktes dock af systern, och gick ut för att se hvarest elden kunde vara, Han såg väl att den hade utbrutit i Haga, men tyckte sig finna, att det skett några gator mera åt vester än Husargaten, hvarför han icke fruktade för sin verkstad. Under qvällen hade skomakaren lagat hans stöflor, men först följande dag vid pass kl. half 12 återvände han till Haga. Då först fick han veta hvar elden hade varit. Sjelf hade han blifvit så mycket mera lidande på olyckan, som han nyss förut från Hisingen fått tillskurna stycken till 20 st. prima och 20 sekunda likkistor. I verkstaden hade han blott haft få verktyg, utan voro de flesta förvarade på den uppbrunna vinden. Huru stor skadan var kunde dock O. ännu icke uppgifva. Som läsaren finner lät sig Olsson under sin berättelse angeläget vara att omständligt redogöra för allt, liksom för skälen till sitt görande och låtande. Han var mycket lugn då han talade till poliskammaren, men blef häftig då enkan Nilsson kallade den vind han haft för vedbod. Plåtslagaren Joh:s Andersson bodde på nedra botten i enkan Nilssons bus. Han förlorade allt sitt lösörebo, men hade det försäkradt i städernas bolag i Jönköping. Då han väcktes af elden bade denna redan fattat i deras fönster. ; Han såg likväl då att lågorna endast slogo ut från den vind som af snickaren Olsson innehades, Olsson hade eljest alltid vid sjutiden på qvällarna brukat hemta vatten i deras (Andersons och hans hustrus) kök; men qvälien före eldsvådan skedde det ej. Att elden brutit ut på Olssons vind såg misstänkt ut, då ingen brukat gå dit med ljus. Jernvägsarbetaren Petter Wetterstrand bodde i öfra våningen af samma gårdsbyggnad. Han vaknade först då en ruta i fönstret sprang tillfölje af hettan från elden. Såg att det brann i vedboden. Hade intet försäkradt, förlorade nästan bela sitt lösörebo; uppskattar förlusten till ert par hundra rdr. Månadskarlen Johannes Eriksson bodde öfver Olssons verkstad och blef väckt af Wetterstrand. Sprang upp på vinden för att rädda sina kläder, men blef der så omhvärfd af rök, att han icke kunde igensinna trappnedgängen, utan sprang blivdvis. tills han hufvudstupa föll utför trappan. Han fick högst obetydligträddat och bade intet försäkradt. Han, liksom plåtslagaren Andersson, intygade att elden först utbröt på Olssons vind, hvarefter den spred sig till