er derom, miss Bordillion. Man kau ej försvara sig utan att få veta anfallets natur. — Att obestämda rykten äro i omlopp som äro ofördelaktiga för er, kan jag ej påstå mig vara okunnig om, svarade hon slutligen. Men jag tror att det beror till stor del på er sjelf att nedtysta dessa rykten. — På hvad sätt? — Det tyckes mig att ni borde förklara hvem ni är. Ni har sagt att ni är af god familj. en familj som är känd i England. För min del tviflade jag ej det ringaste på denna försäkran, och jag tror ej heller någon annan gjordo det. Men en lång tid har nu förflutit utan att ni varit mera meddelsam rörande detta ämne. Ett småleende öfverfor hans ansigte. — Jag förmodar att man letat igenom peersmatrikeln, baronetmatrikeln och alla andra matriklar för att finna namnet Lydney, sade han. — Någouting ditåt, tror jag, svarade hon. Ni måste förstå huru det förhåller sig, mr Lydney; hade ni ej nämnt att er far tillhörde en god engelsk familj, skulle frågan ej ha uppstått. En amerikanares börd bryr sig ingen om att fråga efter. — Hvem uppväckte först dessa tvifvel? — Jag vet ej. — Lord Dane sannolikt. Miss Bordillion, jag tycker att ni ej borde ha tillslutit era dörrar för mig. — Jag kunde ej göra på annat sätt, sade hon, missnöjd med den vänning samtalet tog men troende det vara bäst att tala fullkomligt öppet. Jag kan ej trotsa societo