Tillåt mig träfa er på ett par minuter. Jag begär det såsom en ynnest. Miss Bordillion tyckte att ett så kort samtal ej skulle ha något att betyda. Då hon såg detta ädla ansigte derutanför, tycktes hon förlora alla sina tvifvel på honom. Sällan hade hon sett någon till hvilken hon skullo velat sätta ett så obegränsadt förtroende, hade det ej varit för dessa tvifvelsmåls skull. — Jag tackar er för det ni tillät mig komma in, började han då hen inträdde och räckte ut sin hand, hvilken hon som vanligt fattade. Att jag ej står i gunst hos Daneshelds innevånare, deraf ha de sista veckona lemnat mig en pinsam erfarenhet; men jag hoppades a.tfördomen ej skulle sträcka sig till er. Ni har betraktat mig som en vän, miss Bordillion, och jag kommer nu i afsigt att behandla mig såsom en sådan. Säg mig, om ni can, hvilka rykten äro i omlopp om mig och hvilken form de ha antagit. Miss Bordillion råkade i en förlägen tveksamhet och en hög rodnad, framkallad af det obehaglig: i hennes ställning, färgade henpes fina ansigre. — Ni har sannolikt hört att mr Lester visat bort mig från sitt hus, forfor han då han fann att hon ej talade, och miss Bordillion böjde medgifvande på hufvudet. Jag bad att få veta anledningen till denna frofva förolämpning, men han vägrade fullkomligt att uppgifva den. Det tyckes mig att jag eger rätt att få veta hvad allt detta betyder, och derföre har jag kommit för att fråga