Bordillion och uppmana henne att låta all beröring med denne upphöra. Denna lady var alldeles icke oförberedd härpå. Hon hade under någon tid märkt att hennes hus var det enda, hvars dörrar gerna öppnades för mr Lydney; hon började erfara vissa tvifvelsmål sjelf, och med en suck samtyckte hon till mr Lesters uppmaning att heunes dörrar för framtiden skulle vara tillslutna för Lydney. Det hade ej varit något tillfälle att utföra detta beslut, ty mr Lydney hade ej gjort något besök; men denna morgon, just medan mr Blair gjorde sitt besök på polisstationen, hände det att han infann sig vid hennes dörr. — Ej hemma, sir, svarade Maria, miss Bordillions tjensteflicka, i det hon blef blossande röd vid denna osanning. Men just i detta ögonblick hände det att miss Bordillion sjelf kom till fönstret, hvilket i det lilla huset var beläget straxt intill dörren. Mr Lydney såg på henne och derefter på tjensteflickan under det ett smålöje öfverfor hans ansigte. Flickan blef förvirrad och försökte ett rättfärdigande. — Det är ej mitt fel, sir, att jag ej kan släppa in er; jag åtlyder endast den befallning jag fått. — Har miss Bordillion befallt er att ej släppa in mig när jag kommer på besök? — Nåväl ja, sir, det har hon gjort. Jag är mycket ledsen, sir, att nödgas vara så hård. Han ref ett blad ur sin plånbok, skref derpå några få ord och skickade henne in med det.