— Icke jag heller nu sedan ni sagt mig att ni innehar de tusen punden, medgaf mr Blair. Det var temligen klart förut. En man som erbjuder tusen punds bolöning för upptäckten af ett litet skrin och som deponerar dessa penningar kan svårligen begå inbrott i ett hus för att stjäla silfver. Hvad var det i skrinet? — Dokumenter, säger han. Han har alltid uttryckt den öfvertygelsen att skrinet är i slottet, men säkert skulle han ej kunna begå inbrott för att finna det. — Det var ju ingen som såg det bäras in i slottet? yttrade den främmande polistjenstemannen. — Endast en illa beryktad gosse vid namn Shad och som är i stånd att säga på många osanningar som helst när det gagnar honom. Han säger att det fördes in, och i detta fall vet jag ej hvarföre han skulle säga det om det ej var så. Jag kan ej säga huru saken förhäller sig, tillade han. Det är alldeles oförklarligt. Mr Blair började tro så äfven. — Hvar kan jag finna denne Shad? frågade han. Jag skulle vilja träffa honom — liksom tillfälligtvis, förstår ni. j Polisinspektorn visade honom till skogen, der Shad alltid uppehöll sig och gaf honom på samma gång en be skrifning öfver gentlemannen som han sannolikt ej skulle misstaga sig på, hvarefter mr Blair gick ut. Här är det nödvändigt att berätta, att det första bruk squire Lester gjorde af den underrättelse lord Dane medlelat honom rörande Lydney var att föra den till miss