Göteborgsposten – 28 februari 1867, sida 2

— I sjelfva hjertat af Danesheld. Jag skall gå med er dit. — Skall jag förstå mylord så, att mylord öfverlemnar denna affär i mina händer? frågade polistjenstemannen. — Utan tvifvel. — Då måste ni tillåta mig att gå mina egna vägar. Jag skulle föredraga att besöka polisstationen allena. Allt hvad mylord har att göra är att hålla sig stilla. — och hvilka äro era planer? I Jag har ännu ej uppgjort några. Det blir naturligtvis ingen svårighet att öfverrumpla dem när de göra inbrottet; men att utspana hvem denne amerikanare är, och hans antecedentia, torde ej bli lätt. Och jag förmodar att det är i denna punkt ni hufvudsakligen önskar mitt biträde. — Just det, ja. För inbrottet i slottet skulle polisen här ha varit tillräcklig; men den är ej i stånd att utspana hvem Lydney egentligen är. Mr Blair reste sig upp. — Mylord inser naturligtvis att det ej får bli kändt hvem jag är och hvarför jag kommit hit? Lord Dane skrattade: det tycktes konom vara en öfverflödig försigtighet. — Ni är en enskild vän som är på besök hos mig, mr Blair. Mr Blair gick in i staden och fann polisstationen. På dess dörr satt ännu tillkännagifvandet att tusen pund i skulle erhållas af den som tillrättaskaffade skrinet. Han Iläste det flygtigt innan han inträdde och tyckte att bei I I I I