Göteborgsposten – 27 februari 1867, sida 2

t —— —— — —— — —L aa2—— Om någonsin den ädle lorden kunde ha törmätt sig sjelf att tro på vålnader var det säkert i detta ögonblick. Ian stod stilla och stirrade — stirrade på ansigtet i tönsteröppningen: då de särskilda dragen framstodo tydligt för honom, bröt svetten ut genom hvarje por af hans hud och ett haligväfdt rop undfröll hans läppar: ty detta ansigte var den döde Harry Danes Detta ansigte och haus eget voro nästan vävt intill hvarandra. De en gång förtrogna dragen tramstodo tullkomligt tydliga i månskenet, alluör tydliga för att lord Dane kunde misstaga sig på dem. Skulle han under sitt senare lit komma att skrämmas vid minnet af att en vidskeplig känsla af ryslig truktan skakade honom vill nans innersta och att han såg sig omkring liksom sökande något skydd? Det var blott för en sekund som hans ögon vändes bort, men när han såg tillbaka var skepnaden försvunnen. Sedan han något återhemtar sig sprang han ut genom den närmaste dörron. Ingen syntes till. Han sprang rundtomkring ruinerna och sökte. Om det ej var en vål nad måste det ha varit en man; en sak kunde lord Dane svärja på, om det fordrades: att det ej varit någon inbillning. Ingen syntes till, och att någon skulle kunnat undkomma öiver höjderna i någon riktning var en omöjlighet. Lord Dane kom alltså till den slutsats att han sett sin kusins vålnad. Ja, han gjorde det. Han var en medelälders engelsman af praktisk natur, och likväl trodde han det. Ej gerna likväl; men han trodde det emedan han ej