Göteborgsposten – 27 februari 1867, sida 2

förfal na kapellet. Månen kastade sitt ljus öfver de pit toriska ruinerna som den gjort i forna dagar. Lord Dane hade aldrig varit inom dessa ruiner under hela den långa tid som förflutit sedan han lägade i ungdomlig karlek tor lady Adelaide. Då han steg in i ruinerna framstod erinringen om fordna dagar mäktigt för hans sinne. Stället var alldeles sådant som det fordom varit: Der funnos de vackra altarruinerna, de kalla och grå grafstenarne, den fuktiga mossan, de spöklika öppna fönstren; lord Dane erinrade sig hvarje fläck: ingenting hade der förändrats; men ack hvilken förändring han sjelf undergått! Ju längre han framsteg i ruinerna, dess mer förlorade han sig i det lörMutua. Försvunna scener kommo tillbaka, passerade förbi hans själs öga, ej såsom en flyktig fantas ugori, utav som en lefrande verklighet. Hans kärlek for Adelaide, och hennes plötsliga och oförklarliga förkastande af honom; deras gemensamma bedrägeri mot Harry Dane och den senares rysliga död. När han i minnet hunnit så långt tillbaka, blefvo erinringarne obehagliga, särdeles på ett ställe som enligt folktron var så befolkadt al gengångare som detta kapell var. Det är mycket möjligt att lord Dane, ehuru föga fallen för vidskepelse som de flesta praktiska män äro, erfor någon dylik oangenäm känsla. I alla händelser skred han framåt för att gå ut, då en gestalt visade sig utanför fönsteröpnningen straxt bredvid bonom och stod der i månskenet blickande in; blickande, såsom det tycktes, på honom, lord Dane.