Göteborgsposten – 27 februari 1867, sida 2

kunde bjelpa det, emedan den vidskepliga öfvertygelsen mom honom var oemotståndlig. Han tog at sig sin hatt, gunggade sig i ögonen och stirrade uppåt skyarne och på månen för att öfvertyga sig om att han icke drömde. Han visste att han tänkt på sin kusin vid samma tid det hände, och han visste hvilka besynnerliga synvillor en vidskeplig inbillning kan åstadkomma. Allt såfangt. Han kunde hvarken frigöra sig trån won på uppenbarelsen eller från den fruktan denna lemnade efter sig. IIan skyndade så fort han kunde till slottet. I porten stod Bruff och hemtade frisk luft; hofmästaren hade alltid hatt den vanan och den tillväxte med åren. När han steg åt sidan för att låta lord Dane passera förbi såg han på honom och ryggade nästan tillbaka af förvåning ötver lordens utseende. På dessa bleka drag, öfver hvilka förstugulampan kastade sitt sken, dessa förvirrade och törskräckta blickar kunde Bruff. knappt igenkänna sin herre. — Han ser ut som om han sett ett spöke! utropade Brulf nästan omedvetet; och kanhända var det bäst att sord Dane ej hörde dessa ord.