Göteborgsposten – 27 februari 1867, sida 1

rodnaden på hennes ansigte, under det han väntade p. fortsättningen, som hon ej kunde undgå att gifva honom — Och unga mr James och — mr Lydney. Då hon ihågkom hvad som passerat mellan henne och lord Dane i afseende på den sist uppgifne personen kunde hon ej hjelpa att hon tvekade att nämna honom Lika litet kunde hon hjelpa att hon förrådde så stor för virring då hon uttalade hans namn. Hennes hals och armar blefvo skarlakansröda, hennes ögon sänktes. Lore Dane gick intill henne och talade mycket vänligt unde det han stod och såg ner på henne. — Jag skulle ej vilja säga ett enda ord som kunde förorsaka er smärta, Maria, för hela verlden skulle jag e vilja göra det; men jag tror att ni borde ha lyssnat til min varning och undvikit denne man. En sämre kar har aldrig funnits. — Oh, lord Dane! säg ej så! Han böjde sig ned och lade sin hand på hennes skuldra. — Jag säger er helt enkelt sanningen, Maria. Och denna sanning skall inom få dagar ligga i öppen dag för er, såväl som för alla andra. Jag vill ej för närvarande säga er mera; men akta er för honom. Mr Lester kom in. Lord Dane gick med honom till hans studerkammare och varnade honom der för Lydney. Squiren hörde på med en likgiltighet som harmade lord Dane. Han yppade då för mr Lester sina misstankar att mannen i hemlighet eftersträfvade Maria och hennes pen