Göteborgsposten – 27 februari 1867, sida 1

ningar samt att hans plan var att locka henne till någon slags förbindelse med sig. Mr Lester stod liksom slagen af åskan. Aldrig hade tanken på en sådan möjlighet uppstått hos honom, och den uppväckte nu hos honom en oförklarlig fruktan. Eftersträfvade Lydney hans dotter och hennes förmögenhet ; dessa fjorton tusen pund som det nu skulle vara rum för honom att uppgitva? Svettdroppar så stora som ärter utträngde genom squire Lesters ponna. Lord Dane yttrade icke ett ord som kunde hänsyfta på Maria. Icke heller gjorde han någon antydan om det föreslagna anfallet pa slottet. Men han höll sig mycket vid Lydneys böjelse för tjufskytte och på hans tvifvelaktiga antecedentia, och då han tog afsked kände sig mr Lester ötvertygad om att en så djerf skurk aldrig förr gatt ohängd. Mr Lester inträdde för att taga sin middag i matsalen, hvarest hans hustru och Maria eiäntade på honom. Knappt hade han satt sig ned till måltiden förrän en ringning ljöd och Lydneys röst förnams från förstugan. Alldeles ursinnig rusade mr Lester ut och befallde den unge mannen att åter begifva sig sin väg, öfverhopande honom med onödiga skymford. Lady Adelaide stod förvånad och Maria förskräckt. Tjenarne tittade ut genom nlika dörrar. — Hvad har händt? Hvad har jag gjort? voro mr Lydneys förvånade frågor. Men squiren ville icke nedlåta sig till någon förklaring. Han stormade och svor, kastade sitt silfverhvita hår från pannan, stampade och