Göteborgsposten – 26 februari 1867, sida 3

Man afvaktar med en viss spänning re-J zeriagens genmäle på denna, hvad angår den orientaliska frågan, i afseende på hvilken sullständig enighet tyckes råda mellan Österriko och Frankrike. Den österrikiska ministerpresidenten har neml. djerst brutit med alla Österrikes traditioner i Orienten, såsom synes at ott af honom utsärdadt cirkulär till de europeiska makterna, i hvilket det bl. a. heter: Det är enl. Österrikes förmenande af den aldra största vigt, att fredliga förhållanden inträda i Turkiet, och hr v. Beust har derför, så fort han öfvertog utrikesministeriet, sysselsatt sig med utfinnande af de ändamålsenligaste medlen till förebyggande af en kris, som hotar sultanens rike med upplösning och möjligen kan inveekla Enropa i ett allmänt krig. Hans uppmärksamhet har naturl. isynnerhet varit riktad på de speciela föremål, som t. n. föreligga, men han har isynnerhet undersökt, hvilka mått och steg som böra vidtagas till förebyggande af sådana krisers återkomst. På dagordningen stå tvenne speciela frågor, hvilka vända sig om de serbiska fästningarne och Kreta. Beust har alltifrån början tillrådt Turkiet att uppfylla Serbernas önskan och utrymma fästningarne; Frankrike och England dela häri: Österrikes åsigt. I afseende på Kreta har Österrike deremot alldeles hållit sig tillbaka, emedan denna ö på grunda af sitt läge ej uppfordrar till ett bestämdt uppträdande. — 1 afseende på den orientaliska frågan i dess helhet föreslår Österrike en revision af 1856 års fördrag. Denna revision skall dels gå ut på att åstadkomma fullt lugnande garantier för de kristna, dels på att häfva de inskränkningar, som nämnda fördrag pålagt Ryssland, emedan man derigenom kan göra sig förhoppning om att vinna denna makts nppriktiga bistånd. Beust tror, att Turkiet skall underkasta sig makternas inblandning, om de lofva att Europa skall skydda det mot de europeiska rörelser, som hota det ötverallt ifrån. Det framgår af denna skritvelse, att Österrike liksom Frankrike önskar få den oriontaliska frågans afgörande uppskjutet till lägligare tider. De preussiska tidningarne föra nu ett temligen kuriöst språk mot Italien och dess regerande konungahus. Det tycks nu vara slut med det såta cousinage som i somras rådde mellan Pressen och Italien. Sjelfva Föln. Zeit. säger, att hofvet i Florens förlorar med hvarje dag mera i popularitet. Konungen är välvillig och alltjemt krigslysten, prins Humbert anses för mycket inskränkt och utan fast vilja, samt hans yngre broder tör en stark, lyx älskande ultramontan, hvilken helst rör sig i gammaladliga kretsar och är på det närmaste lierad med det parti, hvars hufvudman är msgr de Merode i Rom. — Orsaken till denna plötsliga animositet är tydligen det närmande, som f. n. pågår mellan Österrike och Italien. Man kan ej i Preussen smälta detta, tastän nämnda båda länder endast kunna hafva godt af detta närmande, som för öfrigt påbjudes al hvarje slags sund politik. — I Wien väntar man i dessa dagar den italienska kronprinsens ankomst. Kejsar Frans Josef har af denna anledning uppskjutit sin afresa till Pesth; man antager, att prins Humbert skall beledsaga honom till den ungerska hufvudstaden. Premierminister Ricasoli har till de italienska landshöfdingarne utfärdat ett cirkulär, hvari han säger, att den forna kammaren icke egde de elementer, som voro nödvändiga, för att det skulle kunna lösa sin uppgift, hvilken bestod i att lägga grunden till fasta parlamentariska förhållanden. Den verkliga orsaken till dep. kamm.rens upplösning är, att en stark och enig majoritet måtte åvägabringas, på hvilken regeringen kan stödja sig. Italien är trött vid den ofruktbara ordstriden i representationen; den oupphörliga förändringen i personer och programmer försvagar regeringen; de ständiga ministerskistena äro den väsentligaste orsaken till de oordningar, som förefinnas inom förvaltningen. Allt detta kan ondast afhjelpas genom ett nytt parlament. Hvad finanserna angår, tror ministern, att man endast bör söka att öka inkomsterna genom sparsamhet och en reform af skattväsendet. Han vill oförtöfvadt framlägga en öfversigt af inkomster och utgifter, på det att den finansiela ställningen må kunna komma under diskussion. I afscende på kyrkans frihet vill han uppsätta ett nytt förslag, som fäster afseende vid den allmänna meningens åsigter, Italien, säger Ricasoli till slut, behöfver en stark regering; det vill ha det nationala välståndet ökadt och önskar ej en äfventyrlig politik. Parlamentet bör derför sammansättas af män, som uppfylla dessa vilkor. — Man ser af detta cirkulär, af huru stor betydelse valen i Italien denna gång äro, och då man tager i betraktande, hvilken frisinnad, national och onergisk förste minister italienarne ega i Ricasoli, har man skäl att tro, det han i det väsentliga har rätt i sin uppfattning af förhållandena Säkert är ; alla fall att italie