Göteborgsposten – 26 februari 1867, sida 2

allmänhet Lydneys brist på motiv för en så fördömlig plan, som gjorde att lord Dane var benägen att tvifla på hela historien. Under det lord Dane långsamt vandrade fram och tillbaka tramför slottsporten, öfvervägde han om han borde taga mr Bent med i förtroendet eller icke. Polisen hade icke vå senare tiden varit honom till behag. Han hade föreslagit utt löftet om de tusen punden skulle återtagas, så vida icke Lydney bevisade sin förmåga att kunna betala summan. Likväl hade icke detta löfte blifvit återtaget: det var att å ett mindre vackert sätt begagna sig af Ravensbird, alt tillåta honom på detta vis såsom borgesman riskera sin förmögenhet; dessutom hade Bent — — Plötsligt for genom hans hjerna blixtlikt en tanke som förklarade Lydneys motiv. Lord Dane stannade och skrattade för sig sjelf vid tanken på huru slö han varit, som icke förut tänkt derpå. Han oille bryta sig in i slotbet för att komma i besittning af skrinvt! Hvad hade lord Dane tänkt på som icke förr insett detta? Allt var nu törklaradt. Hvad som hade förefallit så obegripligt var nu klart som solen vid middagstiden. Man alsäg icke att mörda bonom, så vida han icke gjorde motstånd och det kom till en personlig strid, utan slottet skulle i hemlighet genomsökas för att -åter vinna detta eländiga skrin, hvarförutom bordsilfverskåpet skulle tömmas såsom ett mellanspel mellan akterna. Lord Dane hade ej glömt att han hört krypskytten Ben Beecher underrätta Lydney om att det fanns en tradition som talade om att det skulle finnas hemliga gömställen i slottet. — (Forts.)