Göteborgsposten – 26 februari 1867, sida 2

Natten hade förändrat sig. Vinden som kastat om till ostlig hade jagat bort den förflutna dagens dystra skyar. I den klara luften låg ett förebud till srost; manen var högt uppe och ovanligt klar. Då lord Dane stod i porten fördjupad i tankar, märkte han att någon nalkudes honom med utomordentligt försigtiga och tvekande rörelser. Det var Hhad. Tirfle hade genast sändt honom, emedon unga Shad väntat på henne tills hon kom tillbaka från slottet. Lord Dane befallde honom gå öfver vägen och upp mot klipporna, der det ej var någon fara att han skulle bli hörd. Kommen dit bad lorden honom tala ut. Han berättade sin historia och yttrade sig dervid litet mera allvarsamt än vanligt sumt för denna gång förgätande sin roll att vara barnslig. I sin öfverraskniug med anledning af Shads förändrade karakter kände lord pane en viss öfvertygelse att historien icke borde föraktas. Han lät gosson gå med en förmaning att vara tyst och gick ånyo öfver väsen fördjupad i tankar. Han kunde ej förstå Lydney. Var mannen en fullkomlig skurk? Lord Dane hade knappast trott honom vara detta: snarare en af dessa kalla och listiga bedragare, som medan de lefva af sin list lyckas hålla hufvudet öfver vatten. Hvad kunde väl vara hans motiv för att anordua detta angrepp pa slottet? Kunde han önska att dela bytet af bordsilfrot? Om hans afsigt var att mörda honom — men i detta afseende fortfor lord Dane att tvifla — så skulle det vara säkrare att från något gömställe skjuta honom. Det var