Göteborgsposten – 26 februari 1867, sida 1

mA RR nr ne AAA — — 9n—n— R ——— han är också en ganska duktig karl, upp märksam och sjelsständig. Sedan uppstod en diskussion, så karakteristisk, så betecknande såsom kommentar till det vackra ordet sparsamhet?, att den är guld värd för kommande historieskritvare. Det gällde nemligen att bestämma riksdagsmännens i andra kammaren resekostnadsersättning, hvilken, enligt hvad förut meddelats, statsutskottet hade tilltagit ganska rundligt och utan att i detta fail tillämpa sparsamhetsprincipen. Grannlagenheten hade sordrat att endast hufvudstadsrepresentanterna, som ingen resckostnadsersättsättning uppbära, hade lått algöra denna tråga, enär alla de öfriga ledamöterna voro jätviga. Men så pass takt iakttogs icke. kn hel legion talare tog till ordet; lerrarne, hvars namn slutas på —son, voro särdeles angellägna att först orda om sparsamhet, men ganska fu voro de som icke derjemte sågo sitt intresse till godo. Allenast en talare, hotruttsrådet Lemchen, uttryckte den mening, att riksdagamiin nen icke borde göra anspräån på godtgörelse för större belopp än de rätteligen uvbetalte. Under diskussionens sortgång tog man for atgjordt att till slut skulle åtminstone nåyon nedsättning i ersättningsbeloppet blifva kammarens beslut, desto helare som ingen talare agentligen förordade statsutskottets förslag. Men då votering verkställdes utföll den till stor otverraskning så, att utskottets Irikostiga sorslag godkändes med 70 röster mot 54. Dessa sjutio uttolkare al ordet sparsamhet vunno således en seger som just icke är alundsvärd, och som i sin mån kan hänföras under den sannolikt stående rubriken en skugga ötver den nya riksdagen. Men ännu en reflexion framtvingar denna votering. I den föregående voteringen samma dag i andra kammaren deltogo 163 ledamöter. I denna endast 124 — således athöllo sig nu 39 ledamöter från voteringen. IIvarfore; Sannolikt Åat grannlagenhetsskäl. Men om de gillade det högre ersättningsbeloppet, så hindrade ju ei grannlagenhetsskälet dem ifrån att votera: Gillade de åter icke detta belopp, så hade det ju varit deras pligt att medelst sin nej-sedel medverka till det lägre ersättningsbeloppets bestämmande. I så fall, och förutsatt att de lagt nej i urnan, så hade resultatet blifvit 94 nej mot 70 ja, och då hade urgången blitvit alldeles motsatt den som inträffade. Grannlagenheten resulterade nu att just dessa 39 gjorde slag i saken, men kunna dock två sina händer a la Pilatus. Första kammaren biföll utan votering det högre resekostnadsersättningsbeloppet för andra kammarens ledamöter. I diskussionen derom framskymtade hos några talare en viss ironi mot de sparsamma grannarne. Vid föredragningen at ett betänkande ifrån statsutskottet rörande riksgäldskontorets förvaltning at jernvägsbyggnadsmedlen begärde Ola Larsson från Skåne ordet och meddelade, att astän han auvändt bade addiuon, subtrakion och multiplikation, så hade han dock ej ått reda på c:a 100,000 rdr, och han önskade ut de närvarande fullmäktige i riksgåldskonoret ville klarera den saken. Talmannen z-jorde en paus. Men ingen tilltredsställde )la Larssons åtrå — och betänkandet blet agdt till handlingarne. Kammaren tycktes uls icke uppskatta hans studier i de tre räknesätten. Ötverstelöjtuant Nisser väckte ny motion om främmande trosbekännares berättigande att ill vissa tjenstebefattningar antagas. Åigärlen föranleddes at första kammarens atslag. Den kan icke talla. IIr NIssers motion, renitterad till konstitutionsutskottet, vinner der utan tvifvel framgång, likt det al första kamnaren förkastade, blir sannolikt förklaradt hviande, men kommer ej att definitivt algöras örrän vid riksdagen 1870. Göteborg d. Februari 1867.