Göteborgsposten – 22 februari 1867, sida 2

knutna hand efter honom i raseri, då hon fortsatte sin väg genom skogen. — Jag skall hämnas på honom! utbrast hon. — Jag vet på hvad sätt, sade Shad. Jag såg honom i natt straxt efter striden mellan skogvaktarne och tjufkyttarne. Jag tror att han deltog deri. — Hvar såg ni honom? frågade Tiffle ifrigt. — Då han kom ut från Wilfred Lesters: Klockan slog då ett. Siikert hade de nyss kommit hem från skogen. — Säg ni Will Lester, Shad? Var han ute med dem? — Jag såg ej Lester, men säkert var han der, svarade gessen. Jag kunde ej se alla som voro der. Kanske Lester blef sårad och derföre var tvungen att gå hem. I alla händelser kan jag svära på att Lydney kom ut derifrån då klockan slog ott. Och Lester har ej varit ute ännu i dag. Tiffle gaf några föreskrifter åt Shad samt fortsatte sin väg till Danesheld i en högst förbittrad sinnesstämning. Då hon gick ut ur en bol såg hon på motsatta sidan af gatan lord Dane. Tiffle gick fram och helsade på honom. Hon hade haft tillräckligt lung tid att lugna sig, men det låg ej i hennes natur att hon derföre skulle bli mera försonligt stämd. Goddag. Tiffle; huru befinner ni er? frågade lord Dane på sitt vanliga nedlåtande sätt, något förvånad öfver att hon på detta sätt stilllde sig i hans väg. — Ack, mylord, hvilka fasliga saker man får höra i hvilken bod man går in i! Är det sannt, mylord, att