oo OSV BRN GOteobor. icke arbetande muskeln fordrar detsamma. Om på ett varmblodigt djur tillförsel af syre saknas, förlorar den sin rörelseförmåga inom kort; hos kallblodiga bibehålles den deremot längre. Den hvilande muskeln kan således jemföras med ett lokomotiv, som eldadt i sitt stall står färdigt att hvarje ögonblick afgå. — Hvad nerven beträffar, kan den förliknas vid häfstången, som rör den ventil, genom hvilken kraften, eller i ifrågavarande fall muskeln, lemnas frihet att verka. — Man har hunnit så långt, att man lyckats hålla en från kroppen skiljd muskel vid lif i tio dagar, och det finnes ej något skäl, hvarför det icke skulle kunna ske under ett år. Bland de ämnen, som musklerna innehålla, omnämnde tal. mjölksyran, som i den arbetande muskeln visar sin värma genom sur reaktion, då deremot den hvilande muskeln har en neutral reaktion. Om man på rak arm en stund håller en tyngd, så sjunker armen inom kort, den tröttnar. Detta beror ej af brist på energi, utan på ett i armens muskler bildadt öfverskott af mjölksyra. Om denna bortskaffas, hvilket kan ske på åtskilliga sätt, t. ex. genom insprutning, försvinner tröttheten. A andra sidan kan trötthet framkallas genom att inspruta mjölksyra i musklerna. Denna mjölksyra är nu intet annat än de vid rörelsen bildade förbränningsprodukterna, slagget, som hopar sig i muskeln och förqväfver elden, om det ej bortskaffas lika fort som det bildas. Det är muskeln, som gör oss till hvad vi äro, som gifver oss förmågan af fri rörelse. Det är äfven muskeln, som fyller ett af menniskans djupaste behof: det att meddela sig med andra. Tal. förevisade derefter det bekanta experimentet med muskeln af en groda, som rör sig för en elektrisk ström, lefver och arbetar, oaktadt det djur, hvilket den tillhört, för länge sedan är förbi. Det är ej längre grodans vilja, som sätter den i verksamhet, det är den elektriska apparaten. Muskeln följer sin natur, den gör sin skyldighet, då den genomströmmas och irriteras af den elektriska strömmen, och den skall göra det så länge icke för mycket förbränningsprodukter samlat sig i densamma. Det har, som sagdt, hittills lyckats att bibehålla detta lif hos muskeln i tio dagar. Detta är en miniatyrbild af vår egen organism. Hvarje muskel inom vår kropp lefver sitt eget sjelfständiga lif så länge lifsvilkoren förefinnas. Hit reducera sig lifvets invecklade företeelser. Behofvet af föda har varit lika för alla generationer, alla ha de kännt hunger och törst. Detta behof har varit och är af omätlig vigt för menskligheten. Det är det stora svänghjulet som drifver den menskliga utvecklingen framåt, en af de axlar kring hvilka civilisationen vänder sig. Hvad betyder detta behof? Intet system har kunnat förklara det, men för den fysiologiska vetenskapen är förklaringen lätt. Födan är för kroppen hvad kolet är för lokomotivet, och appetiten är blott ett af naturens konstgrepp, hvarigenom vi påminnas att lägga nytt bränsle i ugnen. En del af detta bränsle användes för nybyggnad af kroppen, en del till direkt förbränning. Summan af utvecklad värme blir densamma. Det berättas huruledes vid en kappsegling mellan tvenne amerikanska flodångbåtar kolet tog slut för den ene. Man tog då fläskskinkor, af hvilka en del af lasten utgjordes, och kastade under ångpannorna. Experimentet lyckades, och denna ångbåt vann seger. Omvändt skulle vi kunna letva af stenkol, fall våra matsmältningsorganer vore så be