0455. AUUILELEEHS Dyra är 1 huser AVC da — Kännedomen om en lefvande kropp är deremot ej så enkel, och trots århundradens studier ha vi ännu ej fullt vunnit den. Det första steget mot detta mål har varit den anatomiska vetenskapens utbildning. För att sätta ett lokomotiv i rörelse behöfs att det eldas. Detta är en kemisk process: under gynnande förhållanden får den mäktiga attraktion, den kemiska frändskap, som finnes mellan syra och kol, tillfälle att verka och kolsyra bildar sig. Detta är samma ämne som kommer öl att skumma, sodavatten och champagne att perla sig. Vid kolsyrans bildning utvecklas värme, denna åter framkallar ånga, som genom sin mäktiga expansionskraft sätter draghjulen i rörelse. Kolet i form af kraft utvecklar sålunda en styrka, jemförlig med flera hästars än som någonsin dragit en konungs triumfvagn. Men då kolet brunnit ut, är också kraften slut och kan icke reproducera sig, ty det är vetenskapligt bevisadt, att den länge närda drömmen om ett perpetuum mobile, på hvilken så mycket tid och snille blifvit offrade, ej kan realiseras. Är nu menniskokroppen en dylik maskin? Om man på afstånd ser en menniskokropp ligga på marken, så vet man ej om den är lefvande eller död, man kommer närmare och ser att den rör sig: Ilan lefver, säger man. Rörelsen är således ett bevis på lif. Vi känna alla hvad kött är; men det är icke blott vigtigt som näringsmedel; utan äfven och ännu mera derigenom, att detinaturen är det verktyg, hvarmed djuret åstadkommer sin rörelse, från kräldjurets framåtskridande på marken till örnens flygt i skyn, från barnens första stapplande steg till akrobatens dans på linan eller dansösens på scenen. Hvarje andedrag, hvarje ord, som tungan yttrar, allt är köttets arbete. Undersöka vi köttet, finna vi, att det låter sönderdela sig i fina tågor, hvilka åter kunna sönderdela sig i ännu finare trådar. Ega vi tillräckligt tålamod, skicklighet och kanske äfven något litet lycka, finna vi till sist en sluten cell. Med denna står en nervtråd, ännu fivare än muskeltråden, i förbindelse och förlorar sig i sin s. k. ändtråd eller ändapparat. Den leder från cellen direkte till centralorganet och slutar eller försvinner der på samma sätt som den börjar i cellen. I centralorganet påverkas nervtråden at viljan, hvilken der spelar liksom på tangenterna af ett piano. Hvarje rörelse af viljan i hjernan motsvaras nu af en kombinerad nervrörelse, hvilken framförer betallningarne till muskeltrådarne, som å sin sida, likt en väl öfvad trupp soldater; utföra dessa samma befallningar. Musklernas rörelser trambringas genom kontraktion, d. v. s. att musklerna blifva kortare, men så mycket tjockare, så att deras kubikinnehåll alltjemt äro detsamma. Detta är den enkla principen för vår rörelse. För rörelsens utförande erfordras emellertid en ständig tillförsel af kemiska, kolhaltiga ämnen. Detta sker genom blodet. I sjelfva verket betingas rörelsen af en liflig kemisk förbränning. Hvem har ej ibland för att bibehålla sin kroppsvärme gjort våldsamma rörelser, hvilka kunnat förefalla åskådaren löjliga? Man har då funnit en angenäm värme sprida sig inom en, liksom hade man stått framför brasan; men få ha väl tänkt sig att man genom dessa rörelser i sjelfva verket antändt en brasa inom sin egen kropp. Iy hvarje liten muskelrörelse medför en förbränning af kroppen — det kan ej hjelpas, det är nu en gång så. Muskelrörelsen är liksom lokomotivets verksamhet bunden vid tillgång på brännmaerialier. Men härtill kommer, att äfven den