den om lifsprincipen, genom hvilken man ville förklara lifvets fenomener, och som måste mec försigtighet behandlas. Häraf blef fysiologier förlamad. Tankens och forskningens frihe äro vetenskapens första vilkor, och naturfor skaren måste bryta med fördomarne, trots: opinionen, tills han en gång med sin veten skap ej kan komma längre. Lifsprincipen eller lifskraften, har intill senaste tider vari en dogm, som ingen, för att ej bli stenad vågat vidröra. Denna lifskraft vidhängde icke materien, utan var något utom densamma stå. ende. Den smälte och assimilerade mater med menniskokroppen; den såg till att lungoraa icke glömde andas under sömnen; den vakade öfver hjertats slag lik en moder öfver sitt barn. Med ett ord, man tillskref den et: visst förstånd. Den har dock nu börjat mä. tas efter matematiska och fysiska lagar. Der förste som gjort detta är Joh:s Miller, fadrer till den nuvarande fysiologien. Då man ser ett klädplagg, och det frå. gas huru denna produkt uppstått från råäm. net, kan man fråga sig: Hvem har väft tyget hvem har sytt det? Man skulle då kunna svara: det är väfkraften, som åstadkommit tyget, det är sykraften, som sytt det; men blir man deraf tillfredsställd, och vore det ej bättre att lemna en framställning om de olika delarne af väfstolen, på hvilken väfnaden väfts, och symaskinen, på hvilken plagget blifvit förfärdigat? Det är beqvämt att afvisa en fråga genom att hänvisa till en oförklarlig kratt, men den forskande anden åtnöjer sig icke dermed. Fysiologien fordrar nu en fysikaliskkemisk förklaring för ett hvart af sina problemer samt ställer och utvecklar sig på kemiens och fysikens säkra basis. Fysiken har lärt oss, att materie och kraft äro oförstörbara. Vi må förändra hus eller sänka skepp, och det medför blott en förändring i form och kraft; vi må slå sönder ett glas och kasta det på sophögen eller spela bort våra penningar; vi ådraga derigenom oss sjelfva en förlust, men vi förstöra derigenom icke ett grans vigt af universum. Likaledes oförstörbar är summan af all kraft i universum; den utgör dess rörelsekapital. Kraft och materie äro dock ej, såsom någon sagt, att likna vid ett par hästar, som gemensamt draga lasset. Kraften är bunden vid materiens minsta delar. Molekylen och kraften äro förenade likt Castor och Pollux eller sammanbundna som de siamesiska tvillingarne. Man har hittills upptäckt några och sextio enkla delar, af hvilka de kända sammansatta kropparne bestå. Måhända skola ytterligare några enkla kroppar kunna upptäckas, men visst är, att de redan upptäckta icke vidare kunna förändras. Jernmolekylen är densamma i den ur grufvan hemtade malmen, i meteorstenen som svingar omkring i rymden, i lokomotivets hjul och i blodcellen, hvilken kretsar kring i skaldens hjerna. Annorlunda förhåller det sig med krafterna i naturen; de gå öfver i hvarandra. Detta utgör nyckeln till, förklaringen af naturens alla hemligheter. Den organiska naturens alster hemtar sina beståndsdelar från naturens allmänna förråder, och de måste följaktligen rätta sig efter de allmänna naturlagarne. Fysiologien måste följaktligen försöka att betrakta den organiska naturen som en maskin af ny och invecklad konstruktion. Svårigheterna härvid inses dock lätt. Om en obildad person, en vilde från Söderhafsöarne t. ex., för första gången ser ett lokomotiv, så kan han ej förklara det. Han behöfver se det i hvila, söndertaga det i dess beståndsdelar, och likväl är det mycket om han kan begripa detta jemförelsevis så enkla konstverk at det menskliga snillet.