— 42 — — Rn — skaffade. För öfrigt är stenkol icke annat än fossilt trä, och man gör nu socker äfven af trä. Mången karamell räknar sina anor direkte från skogen — vi stå således redan i utbyte af födoämnen med lokomotivet. Men vår förbränningsprocess är mera komplicerad, hvadan så enkla ämnen ej kunna användas, och det finnes en kökskonst, till hvilken all sådan borde reduceras — den att låta leda sig af hvad den naturliga smaken fordrar. — Körtlarnes beståndsdelar verka på södoämnena på kemiskt sätt och förvandla dem till blod. Vätskorna blanda sig härvid genom den s. k. diffusionen, eller den egenskapen hos vätskor, att om olika sådana befinna sig på hvar sin sida om en porös skiljovägg, de efter någon tid genom väggen blanda sig till en enda. På detta sätt intränga näringsämnena i blodet — brännmaterialet, som i ådrorna finner sin egentliga härd. Då skalden drömmer om feberglöd, om eld i sina ådror?, är detta bokstafligen sannt. Men för förbränningen erfordras syre; organet som lemnar detta är lungan, hvilken äfven utsläpper de gasformiga förbränningsprodukterna. Lungan är således på en gång dragluckan för den friska luftens tillträde och skorstenen genom hvilken röken hvirflar ut. Huru vigtig denna funktion är, betecknas redan af uttryck i språket. Lifvets början betecknas såsom det första andedraget, och dess slut såsom -det sista. Dess rörelser gå liksom framkallade af ett uppdraget urverk, och då de sluta, är äfven vårt lif slut. Vår kropp förbrännes ej såsom ett ljus ofvanifrån och nedåt, ej heller likt oljan endast i ytan. Förbränningen sker i hela kroppen; hvarje organ brinner med långsam eld. För underhållande af denna eld kretsar blodet omkring i kroppen, ett kretslopp som nu varit kändt i två hundra år. Det är hjertat, som på detta sätt drifver blodet, hvilket går genom ett efter fysikaliska lagar bygdt system af klaffventiler och rör. I denna rörledning utgör hjertat tryckpumpen. För att tänka sig blodets omlopp må man föreställa sig tvenne stammar af en kaprifolieväxt, hvilka från den gemensamma roten växa upp bredvid hvarandra, för att sedan isina finaste grenar åter växa tillsammans. Genom den ena af dessa stammar strömmar näringsämnena upp till de fina grenarne hvarunder det förbrukade återvänder genom den andra stammen. Så är det med blodet. Uppfriskadt genom luftens syre strömmar blodet genom artererna till kapillärkärlen, hörrörskärlen i kroppens alla delar; der försiggår förbränningen och derifrån strömmar blodet genom venerna tillbaka, syrefattigare och kolsyrerikare, till lungorna för att ånyo uppfriskas. Det röda i blodet kommer från små röda kroppar, hvilka åro så små, att i menniskokroppen finnas 60 billioner sådane — och man kan göra sig ett aflägset begrepp om huru oerhörd denna summa är, då man hör, att det skulle erfordras 12 timmars arbete om dagen och en tid af 40,000 år endast för att räkna till en billion. Det är af dylika små kroppar eller celler vi äro sammansatta. Liksom vi uppföra palatser af tegelsten, så utgör äfven denna den organiska cellen det murtegel, den enklaste form, hvaraf naturen uppför sina byggnader. Denna cell eller elementarorganism måste ha varit första grunden till allt lif på jorden, och det gifves ännu djur, som aldrig hunnit öfver denna ståndpunkt. Det gafs äfven en tid, då en hvar af oss ej var mer än en dylik cell. En hvar af dessa billioner celler har sin plats att fylla, och allt beror derpå att alla göra sin skyldighet. En af blodets funktioner är att bibehålla kroppens konstanta värme. Indianen, som ka——— ——————