Göteborgsposten – 21 februari 1867, sida 1

och emot lord Dane hade hans sätt varit mera markeradt oberoende än mot någon annan. Lord Dane mottogs af mi Ravensbird sjelf i Sofies samtalsrum— Jag har kommit för att tala med er i ett ämne som rör ert eget intresse, Ravensbird, började lord Dane i det han satte sig på den stol ex-betjenten framsatt åt houoin, under det deune sjelf förblef stående. Ni har gått i borgen, ur jag. för de tusen pund er hyresgäst Dydney erbjudit. Ar det saunt? I — Det är sannt, mylord, svarade Ravensbird. — Men om skrinet blir funnet, kan man fordra att ni skall betala denna summa. I i — Han Wl betala den sjelf, svarade Ravensbird. Polisen ville iakttaga alla möjliga försigtighetsmutt, och min borgen för summan var endast en formsak för att tillfredsställa den. — Men ni kan bli nödgad att anskaffa penningarne, säger jag! upprepade lord Dane. j det är jag ej rädd för. Denne unge mr Lydacy bar visat mig dokamenter och papper, som öfvertygat mig om att han är vederhärtig. — Hvad för slugs dokumenter? frågade lord Dane lugnt. i I — Qvitfon på insatta penningesummor och jernvägsakticr, svarade Ravensbird. Först tänkte mr Lydney på att deponera dessa hos polisen, men så ansåg han att det enklaste vore att visa dom för mig och låta mig gå i borgen för honom. Naturligtvis vet Bent att jag är veder