Göteborgsposten – 20 februari 1867, sida 1

konspiratörerna sin plats på den motsatta. Lorden, gömd der träden voro som tätast, vågade ej flytta sig en tum åt ett annat håll för att ej, knakandet af grenarne skalle förråda honom. Det är dock sannt att emellanåt gingo mr Lydney och Ben Beeaher fram och tillbaka öfver skogsöppningen under det de samtalade, och derigenom nådde några spridda ord lord Danes öron. Att de gjorde upp någon komplott för att komma åt allt det villebråd som fanns på hans jagtmarker föll honom alarig in att betvifla — Jag har träffat de rätta karlarne, sir, och jag kan försäkra er att de ingenting alls veta om ert skrin, fortfor mr Beecher. De tro att ni måste söka efter det i slottet. — IIvad skäl ha de att tro det? — Jag vet just ej att de ha stort skäl dertill, mer det är deras asigt. Listiga karlar äro de och deras åsig. ter äro väl värda att känna, sir. En sak påstå de be stämdt, och det är att om skrinet blifvit stulet skullc do veta det. Unga Shad törsäkrar att det blef inburet slottet. — Men Shads ord äro cj att lita på. — Han skulle ej bedraga dessa män, svarade Beechet i en betydelsefull ton. I alla händelser, sir, om skrine ej är i slottet, ha de ej någon kunskap om hvar de kan vara. Orden buro ett uttryck af sanning, men mr Lydney fruktade att dessa män kunde bedraga lika väl som Shad — Skulle en högre belöning kunna bringa skrinet dagen? frågade han.