Göteborgsposten – 19 februari 1867, sida 2

— Tänk ej på dem nu. Huru mycket skall jag låna er? — Gör ni detta anbud på allvar? frågade Wilfred! Lester. Ä — Allvar! upprepade Lydney; hvad menar ni? A det något så betydligt att ni skulle tvifla derpå eller tveka: — Då är ni en god menniska, Lydney, och det är mer än någon annan gjort för mig. Jag vill taxa tio pund för att bli qvitt denna fördömda lagsökning. — Tala ej om så litet som tio pund! Ni måste — — Ej mer — ej mer, afbröt Wilfred i det hans ansigte åter färgades af rodnad. Rädda mig frun fängelse och jag skall tacka er; men jag behöfver ingenting för I I I I mig sjelf. Mr Lydney såg honom rakt i ögonen och yttrade i låg ton: — Det torde finnas andra som behöfva dut om ni ej gör det. — Ej en vitten mer, sade Wilfred häftigt. Jag skulle ej taga detta om det ej vore för nödvändigheten att undslippa fängelse. — On, Lester! hvarföre vill ni ej behandla mig som en vän? — Jag behandlar er som en vän i det jag tager så mycket; och jag tackar er uppriktigt, Lydney, och skall betala er när jag kan. All vidare hjelp afslår jag. Med denna bestämda vägran afslöts ämnet. willred Lester gjorde ett besök hos mr Ajperly, lagkarlen. Han var squire Lesters affärskarl, men en bryt