Göteborgsposten – 19 februari 1867, sida 2

ning egde rum mellan dem och egaren till Danesheld Iall vände sig till ett annat, rivaliserande hus, en sak som mr Apperly ej kunde förläta. — Att säga er huru det hänger ihop med gåfvobrefvet! utbrast lagkarlen till svar på Wilfreds fråga. Hvad är det att säga derom? Jag tror förhållandet ar sådant att då mr Lester gaf er årsanslaget innan ni kom till myndig ålder, hade han ej minsta afsigt att det skulle utgå af era egna penningar. Men hans affärer hade blifvit så intrasslade när tiden kom för honom att betala er de tolfhundra, punden, att han tillgrep den förevänningen att han betalt er summan i form af ärsanslag. Så tror jag saken hänger ihop, och jag skulle ej bry mig om ifall han hörde mig säga det. — Han säger att han betalte mig det efter det jag uppnått myndig ålder; att det i sjelfva verket var det ärsanslag han lemnade mig då jag var vid gardet. I — Åh, säger han det? Jag missförstod er. Nåväl, det blir ungefär detsamma. — Kunde han göra det — lagligen? — Det beror på huru gåfvobrafvet är stiliseradt. — Har ni någonsin läst det? frågade Wilfred. — Ja, jag läste det straxt efter dess upprättande när ni var en liten gosse. Det är för längesedan för att jag nu skulle kunna erinra mig ordalydelsen deraf. Min tro är att han ej kunde göra det. — I hvilket fall jag skulle kunna tvinga honom att utbetala till mig de tolfhundra punden? — Det är tydligt. Och derjemte räntan för de år