— Ingenting godt, såvida jag ej kan hjelpa er ur dem; hvilket jag vågar påstå att jag kan göra, om ni endast vill handla som en förståndig karl, Lester, fortfor han allvarligt i det hans rörelse kunde läsas i hans frimodiga ansigte. Jag har er att tacka för mitt lif; hade det ej varit för er ädla sjelfuppoffring och ert mod dender rysliga natten, skulle jag nu ej vara här. Med risk af ert eget lif räddade ni mitt. Det är en skuld som jag aldrig kan betala, men ni kan minska min känsla af den förbindelse hvari jag står till er genom att tilläta mig vara er vän, genom att behandla mig som en bror. — Risk af mitt lif! upprepade Wilfred med ett hånskratt. Hvad den saken beträffar så eger lifvet ej så stort värde för mig att jag skulle vara mycket rädd om det. — Det torde i alla händelser ega värde för er hustru. Tillåt mig att vara för er hvad en bror skulle vara om ni hade någon. Man undanhåller er era penningar: jag har mera än jag vet hvar jag skall göra af. Låt mig vara er bankir. Rodnaden uvpsteg i Wilfred Lesters ansigte. Han hade sin fars finkänslighet i penningeaflärer. Han svarade ej och mr Lydney återtog: — Låna af mig som en vän skulle göra af en annan; såsom jag tror ait man lånat af er fordom; såsom jag sjelf lånat. Ni kan betala mig när omständigheterna tillåta. — När omständigheterna tillåta! upprepade Wilfred Lester. De skola aldrig tillåta Dessa tolfhundra pund — men jag svär att jag ej skall afstå derifrån så lätt.