— Jag fruktar — jag vet knappt hvad det är som jag fruktar, mumlade hon. — Ni fruktar att Wilfred, lidande under bördan af försakelser och oförtjenta orättvisor, skall dragas in i företag som ej alldeles skulle hedra squire Lesters son och arfvinge? — Son och arfvinge! var det sista ordet uttaladt på hån? Tårarne stodo Maria i ögonen. — Haf förtroende till mig, sade han ifrigt i det han tog hennes händer i sina. Allt hvad en man kan göra för en annan, skall jag göra för er bror. Han räddade mitt lif; jag vill försöka rädda honom ur hans förlägenhet. — Jag har älskat Wilfred så högt, sade hon liksom till försvar för sina tårar; han är fyra år äldre än jag Mamma dog, pappu blef så främmande för oss; vi hade endast hvarandra att älska. — Förtro er till mig, miss Lester. . Men hon kunde ej få sina händer fria och kände sig något förvirrad i följd deraf; hennes ord blefvo ätven förvirrade. — Han är så häftig, ser ni; han tror att man gör honom orätt och han ir så rysligt ängslig för sin hustru. Oh, mr Lyducy, om ni kunde hjelpa honom! Jag skulle ej veta huru jag kunde vara nog tacksam mot er; jag skulle aldrig kunna vedergälla er det. Ett mycket egendomligt småleende sväfvade på hans läppar, hans ögon strålade af en varm eld och Maria Lesters hjerta började att klappa hastigare. Mr Lydney släppte hennes händer, ty miss Bordillion kom in.