Göteborgsposten – 18 februari 1867, sida 2

blick inträdde lady Adelaide i rummet. Hon ryckte åt sig sin klädning med en föraktlig åtbörd då hon passerade förbi Wilfred och gick att ställa sig framför sin man. — De sade mig att er son var här, men jag ville först ej tro det. Kan ni tillåta hans närvaro här, mr Lester? — Han är ej här tillfölje af min önskan, Adelaide. Jag hade redan afskedat honom. Der är dörren, sir. Hvarföre går ni ej? tillade han i skarp ton, vändande sig bort från sin hustru, för hvilken han, den fulländade gentlemannen, framsatt en stol. Wilfred stoppade lagsökningshandlingen i sin ficka och rusade bort för att berätta Margaret om sin misslyckade mission. Då han uppnådde huset var han i ett raseri som han ej ens försökte dölja. Mr Lydney var der — Maria var der; men det var allt likgiltigt för den uppretade mannen. — Han ämnar alldeles undanhålla mig penningarne, Margaret. Han vägrar absolut att låta mig få se gåfvobrefvet, ehuru det fanns i rummet inom en armslängds afstånd ifrån honom. Jag sade honom att min hustru var döende af hunger. Se här (ryckande papperet ur sin ficka), jag visade honom detta och bönföll likt en tiggare att han ville försträcka mig denna obetydlighet och rädda mig från fängelse. Men nej — — Oh, Wilfred! hvad är det fråga om? afbröt Maria i sin förskräckelse. Hvad är detta för ett papper? — h, ingenting, svarade Wilfred i det han stoppade det i sin äcka igen. Margaret, jag tror att han skulle