Göteborgsposten – 18 februari 1867, sida 2

— Jag kom ej för att förorsaka er något bryderi, sirJag skulle ej tänka på att begärr hala summan på en gäng, återtog han, i det han verkligen önskade att vara vänlig och blidka sin fur. Om ni endast ville låta mig få hundra pund deraf nu, skulle jag vara nöjd. I Mr Lester blott skrattade åt denna begäran och Wilfred bad då om någon hjelp såsom en ynnest, om ej såsom en rätt. Han visade sin far den lagsökning, han på morgonen fått, han talade om sina hustrus tillstånd och de nodvändighetsartiklar som måste anskaffas för henne. — Ni måste taga i betraktande att allt detta är ert eget fel. Hvad annat kunde ni vänta skulle komma af ett sådant giftermål som ert? — Ni ger er sken as att stralla mig för mitt giftermål, sade Wilfred djerft. Min far, at mitt innersta hjerta tror jag att ni skulle ha gjort detsamma under samma omständigheter. Jag tror att ni sjelf skulle gillat det om. det ej varit för lady Adelaidees skull. Hon har alltid varit min fiende; hon har stått emellan oss alltsedan hon inträdde i detta hus. — Det är nog, sade mr Lester. Wilfred reste sig. Hans läppar darrade, hans mörkblå ögon sågo bedjande på fadren. — Gif mig blott en liten hjelp, fader! Denna obetydlighet af tio pund, för hvilken man lagsökt mig. Jag bönfaller derom för den stackars Ediths skull. Det syntes — åtminstone tyckte Wilfred så — en skugga af medlidande i mr Lesters ansigte. Han skulle måhända ha hjelpt honom — månända; men i detta ögon