Göteborgsposten – 18 februari 1867, sida 2

— Ni har misstagit er, Wilfred. — Har ui gäfrobrefvet? — Jag har det. Det finnes der. Mr Lester pekade på ett litet jernskrin, hvilket stått i ett hörn af hans studerkammare så länge Wilfred kunde minnas. — Vill ni tillåta mig läsa det, sir? — Visst icke. För hvad ändamål? Ni kan tro mig på mitt ord. Sedan jag utbetalt penningarne till eri form af ett årsunderhåll, uppstod tvifvel hos mig om hvad jag gjort var lagligt eller om jag fortfarande var ansvarig för summan. Derefter rådfrågade jag en lagkarl om saken. — Nåväl? utbrast Wilired, ty mr Lester hade tystnat. — Nåväl, den åsigt denne hade om gåfvobcefvet var att ordalydelsen deri ej var så klar som den borde ha varit, och att derföre den tolkning jag gifvit dorät skulle vara gällande. Det uppstod en paus. — Ni måste låta mig se gåfvobrefvet, sir. — Jag låter er ej se det, sade mr Lester. För hvad ändamål, om jag fär fråga. — För att jag må öfvertyga mig om att jag ingenting har att få. — Ni kan låta mitt ord öfvertyga er derom, ty de är sannt. Wilfred Lester fann af det bestämda uttrycket isqui rens ansigte, den fasta tonen, att alla vidare försök sknlle vara hopplösa. Aldrig skulle han med fadrens samtyckq få se gåfvobrefvet.