Göteborgsposten – 16 februari 1867, sida 1

Been — — sordet och uppläst sitt svar på interpellatio nerna. Flera nyfikna åhörare, likaledes åtskil liga kammarledamöter, delade med mig samm: missöde. Deri ligger visserligen en ursäkt wwmen ingen (röst, ty en förlust är det alltid att ej få höra grefve Manderström uppläsa et anförande; han läser nemligen bättre än har talar. Emellertid kan jag meddela att interpellanterna erhöllo de äskade upplysningarne Dröjsmålet från grefvens sida härledde sig strån den ganska naturliga anledningen, att han ej var närvarande då interpellationernå I tramställdes och han ville atbida protokollets I uppsättning innan han svarade. I afseende på hr Hiertas önskan att få kunskap om anrändandet af det till homliga utgifter å tredje saufvudtiteln anvisade belopp, kunde gretven ej föreställa sig annat än att interpellationen assåg att vinna upptyswng om den formella behandlingen vid dessa hemliga medels anI vändande. För gången vid denna behandling redogjorde gretven fullständigt. Af de 34,000 rdr, hvaraf Norge ullskjuter 10,000 rdr, som årligen anvisats för hemliga utgifter, hade endast 18 å 24 tusen rdr, men en gång 30, 000 rdr älgätt. IIvartill de användts trodde grefven icke att någon skulle fordra offentlig uppgift om; enskildt skulle dock hvar och en af honom erhålla sådan; detaljredovisningen ör dessa utgifter törelades konungen. — I anledning af C. A. Larssons förfrågan, om den tomt jemte åbyggnad i Konstantinopel som egdes al svenska kronan, lemnade någon inkomst, så upplyste grefven att palatset at trä hade afbrunnit är 1812, att den nu befintliga byggnaden var ett ruckel och värdet låg i sjeltva tomten, som regeringen försökt, men ej äonu lyckats afyura. i Med dessa upplysvingar afsågs naturligtvis en vägledning för statsutskottet i och för behandlingen af tredje hufvudtiteln. Följaktl:gen kunde grefvens aulörande icke i kammaren nu framkalla någon diskussion, och man kan för öfrigt ifrågasätta, om det är med god tart förenligt att, då någon minister ingår i svar på en interpellation, detta göres till föremål tör anmärkningar och vidare föranleder till någon debatt. Af ojemförligt större intresse än det förut anförda är dock försvarsutskottets, efter en flera dagar sortsatt debatt, antagna grundsats, att den nya armsorganisatioaen skall hvila på en stamtrupp af dels indelt, dels värfvadt manskap. Detta märkvärdiga beslut biträddes af utskottets samtliga ledamöter med undantag af hr Hedlund och kapt. John Ericson. Betydelsefullt är det, att de egentliga jordbrukarne inom utskottet, hvilka annars gerna skulle vilja se nela indelningsverket afskaffadt, dock när det zällde strängt höllo på detsamma, och nekas kan ej, att såsom öfvad och väl disciplinerad stam är den indelta armåen omistlig. Organisationsplanen för det nya försvaraväsendet blir utan tvifvel ett ytterst mödosamt arbete för utskottet, men ändå kinkigare blir det att på ett tillfredsställande sätt lösa det nästtöljande problemet — kostnaden för detta försvarsväsende. På ganska goda skäl har statsutskottet icke ansett talmännen böra tilläggas någon ersättning för de kostnader, som de i berörde egenskap måste vidkännas. Derigenom frikallas de från all representationsskyldighet, hvilken, då den erkännes befintlig, skulle ådraga talmännen en större utgift, än som af anslaget ersattes. Deremot synes statsutskottet i vissa fall ha skurit rundt till vid uppgörandet af förslag till ledamöternas i andra kammaren resekostnadsersättning. Att anslå 3 rdr 75 öre, motsvarande skjutslega för tre hästar, pr mil när resan sker med skjuts, är för de flesta ledamöterna mer än rikligt. Att när resan sker med ångbåt anslå toå hyttplatser, tager sig roligt ut i jemförelse med stadgamlet att endast en salongsplats anslås då resan företages med ångfartyg, som ej är försedt med hyttplatser. För alla de ledamöter, som aldrig tagit plats och ganska säkert icke heller framgent skola taga plats annorstädes än ij) tredje klassens jernvägsvagnar, bör det blifva angenämt att chargera staten för kostnaden i första klass, men på samma gång oangenämt för de riksdagsmän, som ständigt orda om sträng hushållning och sparsamhet med statens medel.