Göteborgsposten – 16 februari 1867, sida 1

yttranden, dels pådiktat honom sådana. bå en talare sförlöpar sig, säger han vanligen efteråt: jag har blifvit missförstådd, eller om han derjemte blir ond öfver anmärkningen: mitt yttrande har blifvit vanstäldt. Då hr Hedlund kommer i farten — han eger också en fri fantasi — så säger han åtskilligt som borde vara osagdt och mycket som han sedan ej erinrar sig, men som är allt för betecknande ör att alldeles dö bort. Så var t. ex. fallet vid debatten om tredje hufvndtiteln. Hvad Jag ur hr Hedlunds yttrande citerade, antecknades af mig genast; men jag finner det begripligt och ursäktligt, att han har förgätit och vill hafva annulleradt åtskilligt. Så är ock fallet beträffande helgdagsdebatten. Om förhållandet är myckot vänskapligt mellan hrr Björck och Hedlund, så får jag uppriktigt bekänna, atv denna vänskaplighet är i hög grad egendomlig och minst sagdi föga att bygga på. Den har bittills just icke visat sig stor i debatten, der dessa begge herrar alltid stått emot hvarandra. Bresskritvaren till II.-T. jemför riksförsamlingen med ett hof i tordna tider, till hvilket hörde en narr; men hans liknelse är så till vida oklar, att han ej angifvit hoar narren i det nya hofvet har sin plats, dock antagligen nere i salen, ty endast der är det väl som han blir tuktad — af hofmännen — om han blir -alltsör nasvis och närgangen?.