Göteborgsposten – 15 februari 1867, sida 2

löf, en riktig bild af förfäran. Hon fattade ta med en hysterisk rörelse. — Hvad betyder allt detta? Hvad är det för e per? Visa mig det! Oh, Wilfred, visa mig det! — Mina älskade, skräm ej upp er sjelf tör ingenting, svarade han, pressande tillsammans papperet i sin hand. Det är blott en räkning. Sally försökte att snappa till sig papperet; Wilfred ville ej lemna det ifrån sig och det blef en formlig strid om hvem som skulle komma i besittning deraf. Sally blef den vinnande. — Se der, mrs; nu kan ni se att det är ingenting anuat än ett penningekraf, utropade Sally i det hon framlade papperet för sin herrskarinnas ögon. Kunde ni ej se att hon fruktade någonting vida värre, sir? tillade hon i eu ton af förebråelse till sin herre. I Qvinnan hade rätt. Edith Lester fruktade att det var fråga om nattens tilldragelser. Rysliga föreställningar om handbojor, fängelse, brottmålsransakning, kanhända döden, hade up väckts hos henne. l Emellertid hade äfven Sally blifvit oroad, och hon gick derföre att anförtro sina bekymmer åt sin förra herrskarinna, miss Bordillion. Wilfred Lester hade i sitt medlidande för sin stackars hustru och bitterhet mot verlden blifvit allt mer och mer likgiltig för hvad han företog sig, och då ingen verklig hjelp lemnades Edith, så var Sallys tanka att han skulle tillgripa något förtvifladt företag. g i sia man tt pap