Göteborg d. 15 Februari 1867. Teater. Elfforsska sällskapet gaf i Ons dags för första gången på Nya Teatern oc för godt hus hr Hedbergs originala skådespe Bröllopet på Ulfåsa. Om sjelfva stycket hvilket förut varit på andra ställen, der de gifvits, föremål tör pressens synnerliga upp märksamhet, behöfva vi endast kort yttra oss Med en at våra vackraste historiska berättel ser till underlag framställer det bekanta per: sonligheter, hvilka dock tilldraga sig intres. set ej blott genom deras betydelse för vårt fäderneslands historia, utan äfven genom de rent menskliga lidelser och känslor, som röra sig uti dem och af hvilka de drisvas. Stycket är ej heller, egentligen taladt, något historiskt skådespel; ty i detsamma bryta sig ej mot hvarandra några af dessa tidsmotsatser, hvilka i menniskoslägtets utveckling beteckna historiska momenter. Det är snarare ett familjedrama med dess lidelser och stormar, fastän det framträder uppbured af ett större behag genom det medeltidens romantiska skimmer, som hvilar öfver detsamma. Denna romantik har förf. äfven vetat att sördelaktigt begagna, i det han klädt handlingen i en språklig form, hvilken höjer det hela och ökar den poetiska illusionen. Måhända dock att förf. stundom — till hans berömmelse må sägas att detta endast sker högst sällan — låter sig af det enskilda poetiska momentet lockas från handlingens jemna gång in på blotta välljudets klingklang. Är detta ursäktligt, då det sker så sällan som här, kan det deremot ej ursäktas skådespelaren, om han icke blott vid dessa pauser i handlingen, utan äfven på andra ställen, der handlingen är 1 full verksamhet, genom ett uppstyltadt maner antager en föredragares eller predikants retoriska hållning och ton samt lockar åskådaren från uppmärksamhet vid den sceniska handlingen till att endast ha öron för ade granna orden. Vid de svenska teatrarne är detta en gammal arfsynd, ärfd från den fransk-svenska tragediens guldålder. Sjelfva den kongl. teatern är ej fri från detta manär, om man än må medgitva, att der såväl som på åtskilliga andra scener en ändring till något bättre och naturligare inträdt. Att landsortsteatern ej hunnit derifrån frigöra sig, veta vi litet hvar, och tro vi särskilt, att Elfforsska sällskapet ännu har väl mycket qvar af denna gamla sceniska slentrian.