— Uvarföre det? var den korta fråga som framställdes till Beecher. Lord Dane hade ett dunkelt minne af den röst, hvarmed denna fråga uttalades. Det var ej Nicholsons. — Åh, det har sina skäl, svarade Beecher. Jag vill helst att man ej skall sc er samverka med mig i denna sak, sir. Jag skall vara vid den vackra rundeln i skogen — dender flicken som vi vasserade för två eller tro minuter sedan — klockan åtta i morgon afton, om den tiden passar er, fortfor Beecher. — Mycket bra, svarade den röst lord Dane trodde sig ha hört förr. Jag skall möta er der vid den tiden. — Godt, godt, sade lord Dane för sig sjelf. Jag skall vara nära er, gentlemän i morgon afton. Hvems är denna röst? Jag har hört den någorstädes. Sträckande fram sin hals sökte lord Dane få syn på honom, ty den som rösten tillhörde hade ändrat plats. synen af denne person kom nästan lord Dane att rygga tillbaka. — Lydney! Mylord gnuggade sig i ögonen för att göra sig säker om att han var fullt vaken. Att detta samtal och det som blef öfserrenskommet för följande afton ej kunde ha afseende på något annat än tjufskytte tog han för afgjordt. Han var mycket förvånad och kom till den slutsats att mr William Lydney tillochmed vore on sämre och mera vanryktad person än han någonsin trott honom vara, (Forts.)