Göteborgsposten – 14 februari 1867, sida 1

Lord Dane gick vidare och Tiffle försvann ur hans :i Men mr Lydney kände sig för ingen del säker om att hon icke änmi stod på vakt, och derföre ville han icke gå ut på vägen och visa sig. Han gick djupare in i skogen för att komma till en korsväg, hvilken skulle föra honom till stadens baksida. IIans promenader med Wilfred: Lester, hvilken tycktes föredraga skogen framför öppna landet, hade gjort honom temligen förtrolig med den. I Det tycktes bli en natt, rik på äfventyr och möten för mr Lydney. Under det han fortsatte sin väg, kom han 1 plötslig beröring med en man som ljudlöst trängde fram mellan träden — en ung man, så vidt man kunde urskilja honom, som tycktes bli oroad öfver mötet och höjde sin bössa. — Hallo, karl! hvad vill det säga? frågade mr Lydney lugnt, utan att visa hvarken fruktan eller brådska. Haf godheten sänka bössan. -Om ni ej säger hvem ni är och hvad ni har här att göra, skjuter jag er, var svaret. — Jag känner mig oändligt förbunden. Har ni mera rätt till att vara i skogen än jag har? Det skulle vara roligt att veta det. Mr Lydney talade i helt artig ton, och karlen kunde ej underlåta att anmärka att hans ton var en gentlemans. Han hade utan tvifvel fruktat att han skulle vora en skogvaktare. — Ni stod der för att bevaka mig? utropade han. — Nej, sade mr Lydney, jag kan med lika skäl kasta illbaka anklagelsen och säga att det var ni som bevakade