Göteborgsposten – 13 februari 1867, sida 2

träffa. Som han vid åtskilliga tillfällen haft erfarenhet af madame Rasensbirds omättliga nyfikenhet och hennes vidsträckta kännedom om tilldragelser af alla slag, misstänkte han till hilften att hon var den som skulle komma utt afhöra hvad Shad hade utt berätta. Dock var det ej så Efter det Shad låtit höra en sakta hvissling framträdde en qvinlig varelse ur en låg port vid motsatta sidan af vägen, hvilken port ledde direkte till bakporten af squire Lesters hus. Hon gick öfver vägen med en osäker smygande gång, icke olik Shadss egen, skyndade in mellan träden och stannade hos Shad på en liten appen plats emellan dem. Mr Lydney igenkände henne för att vara förnämsta tjenarinnan hos mr Lester — Tiffle. — Nåväl? började hon. — Han har gått rakt hem, sade Shad. När jag kom upo till dem, vexlade de heta ord med hvarandra — han, Beecher, Brake och en annan som jag tror var Ben Nicholson. Lester bannade upp dem för det de ville gå rakt up till det ställe der skogvaktarne skulle vara, hvilket kunde förorsaka blodsutgjutelse, sade han; de voro uppretade allesammans, och Lester svor att han ej ville ha någonting med dem att skaffa och gick tillbaka igen. — Huru spanade de ut hvar ekogvaktarne skulle vara? frågade Tiffle, som tyst hört på — Kan ej säga det, svarado Shad. Jag kom dit midtunder tvisten. Jag hörde ingenting af hvad de sade förut. — Då kom ni sent, ni elake, försumlige lillo slyngel.