Göteborgsposten – 13 februari 1867, sida 2

Att han var i ett tillständ af häftig sinnesrörelse syntes, och de ord hans tjenarinna uttalat nyss förut framstod för mr Lydneys minne. Han lade ihop det ena med det andra och var ej alls belåten med den slutsats han kom till. Men någonting annat ådrog sig ur hans uppmirksamhet. Smygande sig efter i Wilfred Lesters spår kom Shad, likt en hund som vädrar sitt byte. Då han kommit ut på gångstigen stannade han, omedveten om att något öga eller öra var nära honom. — Han skyndar hem till sitt, sade han högt för sig sjelf blickande i den riktning åt hvilken Wilfred Lester försvunnit. Det fjenar ingenting till att spåra honom vidare i natt. Jag skall gå och omtala det för henne. Mr Lydney hade sträckt ut sin hand för att fatta tag i gossen, men han fick en annan idC. Långt bättre var att följa efter honom och om möjligt upj äcka hvad han förehade. Att någon komplott var uppsjord emot Wilfred Lester, att man spionerade på honom för att skada honom, derom kände mr Lydney sig öfvertygad. Han kände sig nästan öfvertygad om en annan sak — att Wilfred förehade något som skadade honom sjelt nest. Shad skyndade framåt stigen i motsatt riktning mot Granny Beans koja och när han hunnit till ändan af skogen, nära squire Lesters tog han af till höger in ibland träden. Mr Lydney följde honom. Smärt och vig kunde han tränga sig emellan träden lika bra som Shad; och när Shad stannade, stannade han. Mr Lydney stod tillrackligt nära för att ee och höra. Han undrade hvem den henne var som Shad skulle