Göteborgsposten – 13 februari 1867, sida 2

loshet, beredes en påräknad utkomst, och orten häromkring vinner i behöslig afsättning för sina skogsprodukter, ehuruväl de i skogarne hopade snömassorna betydligt försvåra deras framskaffande. De oslentliga nöjena i London. I ett bref från London till Norrköpings Tidningar läses bl. a: Kommer man händelsevis att kasta ögonen på de uti de dagliga tidningarne förekommande förteckningarne på teatrar, konserter och dylikt, skulle man blifva mycket villrådig vid valet, ty deras antal är nära nog otaligt. Konserterna äro som vanligt öfver hufvud ganska goda och bjuda På många variationer. Särskildt vill jag nämna, utan att dock anföra styckena, ty noterna kunna ju köpas öfverallt, att jag nyligen med mycken tillftedsställelse åhörde flera vackra stycken, utförda å quatre mains på fyra stora pianos på en gång, å en mr Harrisons konsert i S:t James Hall. Dock, man blir ju rent af bakad af hettan och uttröttad af längden på nöjet. Det är ju förunderligt huru konkurrensen stiger äfven bland dessa herrar och gör att den ena vill uttränga den andra. Det vore visst icke så förunderligt om vi nästa år finge sitta hela natten på en konsert. Då jag för kort tid sedan såg i Stockholmstidningarne att Kongliga teatern ämnar gisva Meyerbeers Afrikanokan. med skeppsbrott, vaggande golf och andra cetceteras, tänkte jag ovilkorligen på ett teaterstycke, som här vunnit lika stort bifall och asven blifvit prisbelönt. Det gafs i den nya Surrey-teatorn. Det var ett nautiskt drama från drottning Elisabeths tid, och en scen visar oss undergången af den berömda spanska armadan. Vi bofinna oss ombord på amiralskeppet Santa FEe, Vi, d. v. 6. publiken, få inbilla oss att vi sitta på skansen, förstäfven, tacklaget eller hvad det allt heter, eller till och med stå och balansera på bogsprötet, ty vi se endast akterhälften af skutan, med två master. Fartyget är präktigt dekoreradt och kostymerna granna. På en gång fattar vinden i det flytande palatset, dock icke förr än lotsen tagit kommandot, och nu börjar det trefliga: det vaggar eller, som det heter, kränger, oeh passagerarne, bland hvilka vi bemärka en hel balettkår (ett trefligt bagage ombord på ett linieskepp). prester och annat godt folk, som ej mera kunna hålla jemnvigten; masterna falla och resa sig, förstörelsen är ryslig. lotsen skriker ut sitt kommando som om vi alla voro stendofva. — Och tänken eder: en liton täck dam vid min sida, en äskadarinna, hvilken liksom jag hade fått sin plats på relingen af skansen, grep mig i armen med uttryck af stor ångest — nej, hon var icke just illamående, men jag tror dock att sjosjukan var i annalkande. Nästa scen visade oss vraket: huru de skeppsbrutna höllo sig fast vid spillrorna, huru vattnet steg (ebb och flod), huru den ena böljan fastnade i en spik, buru mekaniken afstannade till dess någon under vattnet (en fisk?) betriat vågorna, huru passagerarne blefvo räddade i en bät, hvars små hjul ej voro smorda, utan gnäilde sorfärligt, o. s. v. På Coventgardenteatern gafs i fjol Afrikanskan med stor framgång, både hvad angår musik och kostymer, men kanske mest beträffande sceneriet, hvars prakt man forgälves letar efter. — På Drurylaneteatern gifves en rätt nätt pantomim (sasom lersa pjesor oriktigt kallas), och dess transformationsscener äro utmärkt vackra. Ämnet är taget ur en saga i Riesengebirge, och de små bergtrollens antal ir ofantligt stort, Baletten är väl arrangerad, isynnerhet der tolf dussin flickor växa ut ur några vackra Victoria regia och sedan dansa med bladen såsom sköldar. Detta är allt vvery well, men att sitta från kl. 7 till 12 eller derutofver, för att se och höra tt enda stycke, som fortgår i en akt utan uppehåll, ir allt bra tröttande — eller hur?