Göteborgsposten – 13 februari 1867, sida 2

— Ja, jag kom sent och det var mormors fel, förklarade Shad. Hon höll nästan på att slå ihjel mig. Ni skulle gömma er hemma en dag och se henue i raseri; ni skulle tro att hin håles mamma blifvit lössläppt. Se här! här bet hon mig, der nöp hon mig, der ref hon mig och hela händer fulla af hår ryckte hon af mig. Shad visade åtskilliga skadade ställen på ansigte och armar samt började jemmerligen att gråta. Tiffle visade en märkvärdig sympati, omfamnade ömt Shad och kysste de skadade ställena. Mr Lydney gjorde stora ögon — i mer än en bemärkelse. — Min stackars gosse! Granny är en riktig hyena när hon sätter den sidan till. Hvarför gjorde hon det? — Hon har gått tillväga på det gemenaste, listigaste sätt, svarade Shad som ej tycktes sätta mycket värde på Tiffles omfamning utan slet sig ur hennes armar så fort han kunde. Hon dykar ned i mina fickor och i natt faun hon ett sexpencestycke i den ena; då började hon svära på att det var hennes och att jag stulit det ifrån henne samt ryckte det till sig. Jag tog det likväl tillbaka, tillade Shad förnöjdt i det han framtog sexpencestycket och visade det för Tiffle. Tiffle såg det ej med samma nöje. Hon kom till den slutsats att någon blifvit frånstulen det, om det ej var Granny Bean, och hennes ömhet förbyttes i vrede. — Ni lilla tjuf! Om ni börjar att snatta penningar nu skall ni sluta i galgen. Säg mig nu var ni stal det? — Hör man på bara! Ni är lika elak som mormor, snyftade gossen. Jag kunde lika gerna vara en galen hund