Göteborgsposten – 12 februari 1867, sida 2

Lesters boning. Han gick derföre vidare tills han uppnådde denna. Han beslöt att gå in och fråga Wilfred. Sedan han öppnat porten till huset, stannade han i den lilla portgången, hvarest något inträffade som gjorde honom betydligt öfverraskad. En stor qvinnogestalt kom emot honom i den mörka gången. Det var ingen annan än Sally. Hon fattade tag i honom och talade i hviskande ton. — Himlen vare lofvad för att ni ej gått ännu! Nu är det ej lönt att ni blir förargad, och försöker komma er väg! Jag har haft er i mina armar då ni var ett litet barn, mr Wilfred, och jag vet hvad som är rätt och hvad som är orätt. Jag har hört det hviskas att skogvaktare gått ut för att hålla vakt i natt, och det skall bli blodsutgjutelse igen om smygskyttarne visa sig. Ni skall derför ej gå, sir. Ni skulle döda er hustru om ni gjorde det, ty hon börjar misstänka något. Jag har nyss försäkrat henne att ni var i köket och rökade er pipa vid spiseln. Kom in, herre, och låt mig tillbomma dörren! kom in. — Min goda qvinna. utropade han när han blifvit fri och återhemtat sig tillräckligt för att kunna svara, för för hvem tager ni mig? Jag är mr Lydney. Är er husbonde hemma? Sally ryggade tillbaka mot väggen utan att säga ett ord. Mr Lydney upprepade sin fråga. — Hvad jag kan vara dåraktig! utropade hon och försökte slå bort saken med ett skratt. Jag har väntat