Göteborgsposten – 12 februari 1867, sida 2

på en vän som skulle komma på besök i afton och jag trodde det var han. Ni får ursäkta mig, sir. Husbonden? Nej, sir, jag tror att han måtte vara utgången. Jag har varit uppe i min ladys sjukrum och kan ej finna honom i huset. — Gör ingenting. Jag gick blott in för att bedja någon af er visa mig vägen till Goody Beans. Går jag rätt nu för att komma dit? — Ja, sir; rakt framåt. Ni bör taga af till venster vid den triangelformiga öppning som delar skogen, och ni skall komma fram till stället om ett par minuter — en liten låg koja dold bland träden och stående alldeles för sig sjelf. Sir, tillade hon i ett slags skämtande ton, jag ber er om förlåtelse för mitt misstag och jag hoppas ni ej skall tänka derpå eller tala om det för någon. — Nej bevars, svarade mr Lydney skrattande. Framför min helsning till er herre. Han talade med afsigt i en glädtig ton; men qvinnans ord, då hon i första ögonblicket tog honom för sin husbonde, hade gjort ett sorgligt intryck på honom. De syntes vara en bekräftelse på de obehagliga rykten som voro i omlopp om Wilfred Lester. Få minuter derefter stod han vid en låg hydda vid skogsranden som han ej betviflade vara Goody Beans bostad. Den var vål tillsluten och han skulle trott att dess innevånare Granny och Shad, gått till hvila, om det ej varit för det oljud som hördes inifrån. (Forts.)