Göteborgsposten – 12 februari 1867, sida 1

KKOL Litieratur. ö Konung Gustaf III oeh Rikets Ständer vid 1789 års riksdag. Elter tryckta och otryckta källor af MWilh. Tham. Senare hättet. Stockholm, L. J. Hierta. Andra och sista häftet af detta särdeles intressanta verk har utkommit i bokhandeln. Genom den klara blick, det låter oss kasta i de tusentals intriger och inverkningar, som utmärkte 1789 ars riksdag, är arbetet både lärorikt och fängslande. Utgifvaren har vetat att, såsom vi vid första häftets utkomst nämnde, göra dessa magra och torra luntor, som man kallar riksdagsprotokoller, till en angenäm läsning. Medelst hans sammanfattning af dem stå de verkande lefvande och åskådliga fram. Af största intresse är kanske att skåda konung Gustafs ifriga sträfvanden att böja representationen efter sin vilja och förmå dennas många tråkiga och prosaiska medlemmar att ingå på hans i ett halft romantiskt rus uppgjorda planer, hvilkas spets dock var fäderneslandets höjande och ställande i säkerhet. Förf, som väsentligen begagnat sig af biskop Wallqvists auteckningar, anmärker ock med skäl i afseende på Gustats under denna riksdag utvecklade öfvertalningsförmåga: Man skall undra att konungen, i September 1788 nästan utan alla medel till sin frälsning från många fiender, före Maj 1789 kallat ständer, intalat deras pluralitet nästan i allt till sin mening, utvidgat sin makt, utverkat en ny och den största bevillning, nationen någonsin burit, förmått riksdagen att begära krigets fortsättning; och med allt detta, att han var af nationen nästan förgudad, så älskad och hyllad, att hans ställning imponerade på hans fiender. Men denna förundran faller, när man påminner sig konung Gustafs gåfvor, hans klokhet, hans förmåga öfver menniskors sinnen, i hvilket allt de flesta troner aldrig haft hans like. Man kan ock säga, att oppositionen nästan biträdde hans ändamål med de fel, de hela tiden tilläto sig. Försök till analys af de särskilda beståndsdelarne i Mose Böcker. I. Westerås, C. M. Sjöberg. Det är en liten bade nyttig och märklig bok denna, hvilken vi taga oss friheten sörorda hos vår läsande och tänkande allmänhet. Fört. vill på ett lätisattligt och tydligt sätt gilva läsaren tillfälle att sjelf vers för vers göra sig ötvertygad om sanningen i den slutsats, till hvilken bibelforskarne, såväl ortodoxa som andra, en Kahnis såväl som en Colenso, kommit, neml. att Pentateuchen eller de fem Mosees böcker icke äro alla af Mose, utan af skilda författare, sammanförda af någon särskild redaktör. För att nu för äfven ekmannen underiätta tillfället att med hvarandra jemtöra de olika delarne af Pentateuchen och låta honom sjelf komma ull insigt om det ösa sammanhanget (stundom tvärt stridiga) mellan dessa, har utgifvaren tryckt dem med olika stilar, noml. med svensk stil den eloohiistiska eller annulistiska urkunden, med större atinsk stil den jehovistiska (jahvistiska) eller profetiska urkunden, med mindre latinsk stil supplementer ur flera enstaka urkunder och ned kursiv stil redaktörens tillsatser. Det itkomna första häftet upptager till och med I:sta bokens 46:te kapitel 25 vers. Nya Testamentets Lära om Kristus. Ett ibliskt-teologiskt försök af Willibald Beyschlag, eol. prof. i Halle. Ofversättving. Westeås, C. M. Sjöberg. Till fört:s ställning i eologiskt hänseende kan läsaren sjelf döma f följande yttranden i hans företal, hvilket r skrifvet med den öppenhet och sanningsärlek, som det är en verklig glädje att finna