Göteborgsposten – 11 februari 1867, sida 2

hvar jag har varit. Vår moder är död; ni har andra band, men jag och Wilfred stå allena. Mr Lester yttrade icke ett ord. Han var måhända tagen medelst öfverrumpling. Aldrig hade hans dotter visat en dylik rörelse. Efter ett ögonblicks tystnad vände sig Maria långsamt mot dörren och hade redan låst upp den, då han tilltalade henne. — Om du beslutat att följa din egen vilja i detta afseende, hvarför talar du då med mig? — Jag kunde icke vara olydig utan att säga er det, pappa: Jag ville ni skulle veta, hvarför jag är nödsakad att ljuga Han sade ingenting mera och Maria lemnade rummet. Ack, men hon hade icke sagt honom allt hvad hon hoppats kunna göra. Hon hade ämnat att gifva honom en viuk om de obehagliga ryktena angående Wilireds förehafvande, såsom ett ytterligare skäl hvarför han borde hjelpas, men modet felades henne. Ljudet af middagsklockan hördes, och du Maria gick uppför trapporna, med hatten neddragen öfver ögonen så att hennes ansigte var beskuggadt, mötte hon lady Adelaide i middagsdrägt, med en solfjäder och en bukett i handen. — Ämnar ni icke att komma till bordet idag, miss Lester? frågade hon kallt. Det ringde, tror jag. — Åh tack, lady Adelaide, jag kommer icke i dag, svarade hon i en ton som om hon hällit på att qväfvas. Jag har hufvudvärk och tror ej att jag skulle kunna äta. Mylady svassade utför trappan och den stackars Maria