nedför hennes kinder. Det var en olycklig stund; ty vid en krökning af vägen nära Dane Hall mötte hon en fotgängare ansigte mot ansigte och det var William Lydney. Maria torkade bort tårarne och talade i en glad ton i det hon försökte slå bort sin sorg så godt hon kunde. — Har ni funnit ert skrin ännu, mr Lydney ? — Nej, svarade han och vände om för att följa henne, Jag har uppvaktat vid polisstationen hela dagen, men har oj ännu lyckats få se förste mannen på densamma — Bent, tror jag de kalla honom. De ha nu sagt mig att han skall bli synlig om en halftimma, och jag går bort min otålighet under denna halftimma. — Jag önskar att ni måtte återfinna den. Det är en högst besynnerlig händolse — såvida den ej kom bort på vägen till slottet. Var innehållet af så stort värde för er? — Det var af stort värde för dess egare. Strängt taget tillhörde hvarken skrinet eller dess innehåll mig, men jag skulle hellre vilja gifva ut hvarje skilling jag eger än att det oj skulle komma till rätta. — Då hoppas jag uppriktigt att ni måtte återfinna det, sade hon under det mr Lydney ringde på klockan till Dane Hall. — Tack! Ja — jag är säker om att ni gör det. Men hvad var det som förorsakade er sorg nyss? återtog han i det han höll hennes hand i sin och såg henne i ögonen. Hennes ansigto färgades åter af rodnad, men hon gaf ej något svar.