saker — och hon utmattas af brist på bättre föda. Sally berättar mig att hon dör en långsam död af hunger och umbäranden — en långsam död! Ack, pappa, vill ni icke hjelpa dem? Låt mig taga något af ert öfverflöd. Måhända gjorde sig mr Lester den fråga om han med tanken på sin hustru skulle bifalla bönen. Han tvekade, men blott för ett ögonblick. — Nej, Maria. Wilfred och hans hustru ha med fri vilja och trotsande mig ådragit sig detta öde, och de måste finna sig i det. Tårarne strömmade utför Marias kinder. — Om ni blott ville ge mig litet penningar till dem, pappa, om ni... — Tyst! afbröt mr Lester förargad. Kontanta penningar hade blifvit en sällsynt vara hos honom, och hans dotter ingaf honom obehagliga känslor. Hvad hungersnöden beträffade, ansåg han detta som en inbillning. — Det der är icke er affär, Marie: de äro sjelfva skulden dertill. Jag önskar att ni icke vidare besöker Wilfred. — Ack nej, gif mig icke denna befallning, afbröt hon snyftande. Jag är icke säker — dyre fader, förlåt mig att jag säger det — men jag är icke säker på att jag fullkomligt skulle kunna lyda er. Han är min broder, han är öfvergifven af alla, och jag fruktar det vara min skyldighet att hjelpa honom litet, äfven om ni förbjöde mig. Afstäng icke all förbindelse oss emellan. Jag skall lofva att besöka honom blott sällan — aldrig utan att det synes behöfvas; och om ni vill det, skall jag alltid säga