— Är det någon sorg som jag på minsta sätt skulle kunna lindra? — Nej, nej; fråga mig ej, svarade hon plötsligt, då dörren öppnades. Det var ej någon sorg för egen räkning; det är ej något som jag kan tala om. Tack så mycket, mr Lydney. Han visste lika väl som hon att det rörde Wilfred, ty sqvallret om don senare hade äfven nått hans öron. Maria trädde in. IIon såg sin far i studerkammaren och gick rakt till detta rum. — Min far, sade hon, jag har kommit för att säga er att jag två gånger öfverskridit ort förbud för mig att besöka Wilfreds hem. Första gången jag gick dit var det mera af en händelse än af öfverläggning och ehuru jag ville ha omtalat det för cr, saknades mig mod. Denna eftermiddag har jag åter varit der. Mr Lester betraktade sin dotter ett ögonblick under tystnad. — Hvad var anledningen till ert besök i dag? — Jag gick för att se om Edith. Jag fruktar att hon är döende, pappa. Glasögonen med guldbågarne på mr Lesters näsa — ty han höll på att läsa ett bref, då han afbröts af Maria — föllo ned med ett rassel. Han svarade intet. — Och hon dör af hunger — af svält, fortfor Maria med en snyftning. — Hon dör af hunger, pappa. — Prata inte enfald! blef det vredgade svaret. — Men det är så, pappa. Edith kan ej äta den föda som de ha råd att förskaffa sig — mest bröd och grön