Göteborgsposten – 9 februari 1867, sida 2

2 444sr (C 744 — Slevens i spetsen, påstod, att kongressen kunde, om den så behagade, ändra författningarne äfven i de gamla staterna och bestämdt hade rätt art vägra nya stater inträde, tills de ingingo på dess fordringar. Detta är, sade ban, dagens stora politiska nödvändighet. Hr Banks sammanfattade dessa åsigter i följande ordalag: En ny tidsälder påtvingar oss uödvändigheten af nya handlingsgrundsatser, och den tiden har nu kommit, då de vilkor, under hvilka en stat skall medgifvas inträde i Unionen eller äterställas till politisk makt, må bestämmas i uttryckliga ordalag af den lagstiftande makten uti inträdeseller restaurationsakten. Då diskussionen uppnått detta stadium, beslöw lederne at det egentliga radikala partiet att återkalla marodörerna genom omröstning om ett förslag, som skulle tvinga kongressen att aldrig insläppa Nebraska eller andra nya stater, sorrän en bestämmelse om negrers rält till omröstning blifvit en del af deras organiska lag. Efster ett par dagars het och ganska oparlamentarisk debatt antogs slutligen törslaget med 87 röster mot 70; och härmed är den grundsatsen ställd, att stater, som skola inträda i unionen, icke ega trihet att bestämma sina egna valföreskrifter. Många republikaner rösvade emot, men majoriteten, som hyste fruktan för öknamnet copperacads), lydde sin ledare, mr Stevens, och rösvado med honom. Dagen derpå antogs billen af senaten. Presidenten skall troligen sätta sig emot detta veto; den skall det oaktadt antagas och skickas till vederbörande territorrier, der den skall väcka stor missbelåtenhet, och slutligen finna väg till högsta domstolen, der den trol. skall förklaras okonstitutionel och derpå falla. Detta är den väg, regeringsmaskineriet nu går. Lagstifande makten är i konflikt med presidenten, men den kommer i ännu djupare strid med högsta domstolen. Den kan komma åt presidenten; men högsta domstolen står ofvan dess myndighet. Det enda sätt, hvarpå domstolen kan träffas, är att undanskaffa presidenten, sätta en radikal i hans ställe och derelter förmå denne utse en eller ett par andra domare al hans egna åsigter, så att en majoritet at radikala sitter vid denna rätt. Detta är numera uppenbarligen den plan, ang. hvilken ledarne kommit öfverens. Mr Johnsons aflägsnande är nu för dem en sak af yttersta vigt. Medan han sitter i Hvita Huset, kunna de ej förjaga högsta domstolen, och de äro ur stånd att vara säkra om något enda steg, som de taga. Deras lagar kunna hvila och deras välde ötver kongressen sålunda tjena tll intet. Men de skola ej så lätt afstå från segren. En at ledarne, säger korresp., anmärkte tör mig i går, att landets ställning var mycket kritisk, att presidenten måste aflägsnas och att hans afsättande troligen skulle leda till användandet af våld och till ett borgerligt krig i Norden. Men, tillade han, vi äro beredda derpå; vi vilja heldre slåss, än förlora det gyllene tillfälle, som nu är i våra händer. Och det finnes knappast en enda at partiet, som icke för ett likadant språk. Alla tecken antyda, att en ny och stor kamp skall stånda innan de stora frågor bli lösta, som semnades öppna genom kriget Den allmänna ställningen är f. n. sådan, som den för ett par dagar sedan betecknades inom senaten af Reverdy Johnson: En oinskränkt (godtycklig) uttydning af författningen, nästan all maktens absorbering i den lagstiftande makten, ohåga att underställa sig domstolarne, inblandning i hvad som hittills ansetts för presidenwens lagenliga rättighetor, — detta är tidens symptomer. Radikalerna se tydligt, att de icke kunna lita på halfhetsåtgärder och att de ej ha någon tid att förlora. Riksrättsutskottet har derför uppmanats alt påskynda sin förberedande undersökning al de beskyllningar, på avilka en anklagelse mot presidenten skall grundas, och om något afskräcker ledarne, är det de varningar mot detta äfventyrliga oteg, som nu nå oss utifrån. Men verkningen af dessa skall snart utplånas, och partiet kan nu icke stanna, älven om det skulle vilja. Man underrättar mig om, att utskottet redan skaftat sig åtskilliga upplysningar, och om min sagesman har rätt, har en majoritet af dess medlemmar enats om, att i sitt betänkande till huset förorda anklagelsen. Är det i Amerika den lagstiftande makten, som söker att göra den exekutiva till en om skugga, är deremot i Ryssland förhållandet alldeles motsatt. Fransmännen ha ett vetecknande ordspråk om ryssarne: bå man skrapar af den civiliserade fernissan, säga de, kommer kalmucken tram. Ryssland införer många af de nyare institutionerna och hvarje sådan reform utbasunas öfver hela verlden, ör att visa, det moskoviterna mäktigt beröras af tidsandan. Der finnes en press, som ordar om alla offentliga angelagonheter. Rättsskipningon är offentlig, religionsfriheten skyddad och den personliga friheten garanterad. Man 2 arrinamn ANKARET AA